Förmågan – den nya heliga gralen

Vi pratar numer om förmågor, det gör jag också. Kunskaper nämns inte så mycket utan det är förmågan som är i centrum i vår diskussion kring lärande. Det är en bra utveckling på många sätt, men som så ofta i den pedagogiska diskussionen så tycks vi bara kunna hålla en boll i luften samtidigt. När pendeln slår över så slår den nästan alltid över för långt. Det som den här gången drog pendeln för långt var en artikel om ”De stora fem” av Göran Svanelid. 

De stora fem
Det positiva med ide om ”de stora fem” är att det tar utgångspunkten i elevens vardag och att det handlar om att skapa sammanhang och kontinuitet för eleverna i sitt arbete. Det är en intressant analys av Lgr11, och sammanfattar de förmågor som våra elever skall arbeta med och utveckla under sina 9 år i grundskolan.

Idén i sig är intressant, och är bra att vara medveten om. Det är användbart i kommunikation med elever och föräldrar för att skapa en helhet i det vi gör i skolan.

Dock så är ”De stora fem” är en modell, en modell av en läroplan. Lgr11 är mycket mer komplex än vad modellen är och om vi baserar vårt arbete på modellen så missar vi komplexiteten. Hur ska eleverna kunna nå de mål som står i kursplanerna när de inte ges chans att se alla delar?

Vad vi än tycker om det så har vi en väldigt klar uppgift när det gäller att följa våra elevers kunskapsutveckling och i vilken grad de når de mål som är uppsatta. Nivån på kunskaper finns ingen annanstans än i de enskilda kursplanernas kunskapskrav. De är i relation till kunskapskraven vi skall göra vår bedömning.

Kunskaper
Syftestexten till alla ämnen utom Idrott och hälsa inleds med en mening som är formulerade ungefär så här.

”Undervisningen i ämnet samhällskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunska­per om hur individen och samhället påverkar varandra”

Exempelmeningen ovan kommer från samhällskunskapens kursplan men alla övriga utom Idrott och hälsa låter ungefär likadant. Teknikämnet använder ordet kunnande istället för kunskap.

Min tolkning av syftet med våra skolämnen är att eleverna ska ges möjlighet att tillskansa sig kunskaper om dessa ämnen, dessa kunskaper ska sedan kunna utvecklas och användas på olika sätt – dvs. förmågor. Syftet med varje ämne tar alltså sin utgångspunkt i kunskapen om ämnet och bygger på med förmågan att använda kunskapen. Inte tvärt om.

Kunskapskrav
Ordet kunskapskrav är annorlunda än det ordet mål som vi använde i Lpo94. Kunskapskravet är mer definitivt och på något vis hårdare än mål. I kunskapskraven finns nivåerna i vår bedömning. Det är i kunskapskraven vi hittar det vi ska jämföra våra elevers kunskaper emot, det är i kunskapskraven vi hittar nästa steg för eleven i den formativa processen.

Kunskapskraven är baserade på elevers kunskaper i ämnet. De ska kunna använda förmågorna i relation till ämnets innehåll. Det räcker inte med att kunna resonera, de ska kunna resonera om flera olika innehåll och visa att de kan det.

Hur skall pendeln slå nu?
Förmågorna skall behandlas med hjälp av kunskapen inom de olika ämnena. Förmåga i sig blir många gånger meningslös utan kunskaperna. Jag tar min utgångspunkt i SO – ämnena eftersom det är där jag är hemmastadd, men för att kunna resonera, eller analysera så måste man kunna göra det om ett innehåll. Vi kan inte och bör inte göra generella bedömningar av de olika förmågorna utan vi måste relatera dem till det innehållet vi arbetar med.

Det är därför jag undrar vad som händer om ”De stora fem” får för stor genomslagskraft. Blir kunskaperna ännu mer satta på undantag för en mer generell skola? Det är en stor risk.

Vi måste låta bedömningen ta sin utgångspunkt i kunskaperna precis som syftestexterna säger.

——————–

-       Jag började skriva den här texten innan Joel Rudnerts artikel publicerades i pedagogiska magasinet. Det är en intressant text som poängterar mycket av det som jag försöker belysa här.

-       I den här texten använder jag ordet kunskaper eftersom det blir enklare så. Med det menar jag ämnesspecifika kunskaper. Alltså fakta, men också förståelse, förtrogenhet och färdigheter.

 

Övergångsregler – ett misslyckande för ämneslärarna!

Igår gick Jan Björklund och våra kära fackförbund ut och var väldigt nöjda med överenskommelse där lärare som inte är behöriga i ett ämne skall kunna få sin erfarenhet som obehörig lärare validerad och få ”behörighet”.

Lärarlegitimationsreformen har höga ambitioner som aldrig kommer uppnås. Läraryrket kommer inte få högre status för att lärarna får ett papper, det kan vi glömma. Däremot fanns det faktiskt en möjlighet att reformen hade kunnat förbättra skolans kvalitet.

Ett av de problem vi har i skola är att väldigt många lärare undervisar i ämnen som de inte är behöriga i, dvs. de har för lite ämneskunskaper. Det har under många år inte varit så ”viktigt”. Legitimationsreformen var ett steg på vägen att peka på ämneskunskaper igen, värdera upp vikten av ämneskunskaper.

Dessa övergångsregler som nu införs, innebär i praktiken att alla dessa lärare som  arbetar i ämnen de saknar utbildning för helt plötsligt blir behöriga. De kommer kunna fortsätta att jobba i klassrum de inte är utbildade för, kommer kunna fortsätta att möta elever i ämnet.

Jag har ingen statistik men jag känner många lärare, de ämnen vi lärare framförallt undervisar i utan utbildning är SO-ämnen, NO-ämnen och moderna språk.

  • Hur påverkas elevernas kunskaper om demokratin när de undervisats av en obehörig samhällskunskapslärare?
  • Kommer fler människor vilja satsa för att bli ingenjörer när de inte haft en fysiklärare med tillräckliga kunskaper?
  • Språkkunskaper lyfts ju alltid fram som väldigt viktiga, visar vi det med den obehörige spanskläraren?

Varför kära fackförbund?
Kan ni förklara varför ni är med och urvattnar en reform som hade kunnat förbättra för era medlemmar?

Jag har alltid varit positiv till legitimationen. Inte för att jag trodde på de tomma löftena om ökad status, utan mest för att jag såg en chans för oss lärare att kunna få upp våra löner och förbättra våra arbetsvillkor.

Ökade krav på behörighet innebär att möjliga kandidater på varje plats på en skola blir mindre. Den legitimerade läraren med ämneskunskaper finns det inte lika många av som behöriga lärare med erfarenhet att jobba som obehörig i något eller några ämnen. Färre sökanden per plats betyder större möjligheter att få upp våra löner. Jag har ju själv blivit rekommenderad att byta skola för att få upp min lön av fackliga företrädare, nu har ni bromsat den utvecklingen och i praktiken förhindrat denna positiva effekt att ta fart under det närmsta decenniet minst.

Kommer detta beslut uppmuntra ungdomar att söka lärarutbildningen?
Jag känner mig extremt lurad. Jag satsade många år i skolan för att bli behörig lärare. Jag har satt ner foten och vägrat att undervisa i svenska eftersom jag inte är behörig i ämnet. Hade jag gjort som mina förra chef ville och kvackat i svenska så hade jag idag varit behörig i ämnet enligt dessa ”övergångsregler”. Skulle jag gjort det? Jag hade ju vunnit på det personligen även om jag antagligen hade varit en rätt dålig svensklärare!

Hur motiverar vi ungdomar att gå och utbilda sig på långa utbildningsprogram till att bli lärare när det visar sig att det egentligen inte behövs? Jag ångrar mig idag. Jag ångrar att jag valde läraryrket och jag ångrar att jag inte bara fortsatte med den där klassen i svenska. Hade jag inte bråkat med min chef om det så hade jag säkert fortsatt haft svenska många år till. Jag hade varit behörig idag. Utan att behöva lägga pengar och tid på universitetet för att läsa in ämnet.

Ni vet, det är rätt många som lagt egna pengar och mycket tid på att fortbilda sig för att bli behöriga i fler ämnen. Kan ni ta ett snack med regeringen om vilken kompensation de skall få för dessa utlägg. De hade ju kunnat jobba med full lön istället!

Revidering
Den här texten skrevs ur mitt ämneslärarperspektiv. Jag mycket riktigt fått påpekanden om att det egentligen bara gäller för ämneslärarna och därför ändrar jag postens titel till Övergångsregler – ett misslyckande för ämneslärarna!

Tack Karin Brånebäck @braneback för påpekandet och för diskussionen.

Padlet – Tips om en bra sak!

Ibland stöter man på idéer som nätet som är väldigt väldigt bra.

Igår stötte jag på Padlet,  och hjärnan satte igång – Vad kan man använda det här till? Hur kan man utnyttja en yta där det är så lätt att samla information? Hur kan man utnyttja en yta där man hel fritt kan styra information och innehåll med några klick?

Jag kom på två idéer som jag satte ihop på bara några ögonblick – det är snabbt och det är enkelt.

Brainstorm
En yta där vem som helst kan skriva sina korta funderingar och komma med förslag.
Jag gjorde en för att samla berättelser om vad lärare är nöjda med under den senaste veckan – Gör du det också!

Uppgift till elever 
Det är enkelt att samla information, länkar, bilder och annat som elever kan behöva för att genomföra en uppgift. Jag gjorde en kortare uppgift om nyhetsvärdering som ni kan se här.

 

GRUNDskola

Jag jobbar med elever som är mellan 12 och 16 år gamla. De går på högstadiet, år 7 – 9, de sista åren på grundskolan. Grundskola är ett sammansatt ord, det består av två delar – den ena delen är skola, dvs plats för utbildning eller möjligtvis plats för övning ungefär. Från början betydde skola fritid, dvs. tid fri från arbete, i antikens Grekland.

Det andra ordet är det intressanta och ordet som glöms bort, det är ordet grund. Vad betyder det? Varför finns det där. Grundskolans idé är att grundskolan skall vara en enhetsskola, där alla barn i Sverige ges samma möjligheter för vidare studier. Ordet grund betyder alltså grund att stå på, grund som vi skall fortsätta bygga på.

Vilken är grunden?
Problemet för oss som jobbar i grundskolan idag är att det är inte längre självklart vilken grunden är? För vad behöver alla elever i Sverige lära sig under sina 9 år i grundskolan för att de sedan skall kunna gå vidare i livet och välja sin väg?

Vi lever i en värld som förändras så fort att vi hr blivit medvetna om att samhället kommer se annorlunda ut i framtiden. Med framtiden menar jag inte någon avlägsen plats i tiden som vi inte har någon aning om, utan slutet av nästa mandatperiod.

Är det som mina elever lär sig av mig idag egentligen det de skulle behövt om 5 år?
Det är så nära, därför letar vi efter vad det är. Vad är det som dagens unga behöver – bokstavligt talat – imorgon?

Skall vi försöka parera framtiden?
Eftersom vi inte vet, ska vi då försöka anpassa oss efter en framtid som vi inte vet hur den kommer se ut? Ja det är klart vi ska.

Det vi kanske vet om framtiden är att den inte kommer se ut som den gör nu, och andra kunskaper kommer efterfrågas än vad som görs nu.

  1. Försök skapa en så vid grund för grundskolan som möjligt där alla ungdomar skall få nosa lite på allt.
  2. Försök skapa en grundskola som fokuserar på en gemensam grund som handlar om att lära att lära för att sedan lättare kunna plocka upp det som vi behöver när vi vet vad det är.

Det finns egentligen inga andra alternativ, vi kan inte gör lite av allt samtidigt som vi jobbar med en djup inriktning på att lära. Vi kan inte blanda. Antingen är det massor ytliga kunskaper eller så är det djupare, mer fokuserat, för att sedan kunna lära om.

Dags att välja!
Jag vet vad jag vill, jag vill se en grundskola som ge möjligheter för anpassningsbara ungdomar. En skola som gör att vi kan möta framtiden som den kommer. En grund kan inte ligga löst ovanpå marken, den måste ha djup för att kunna stå stabilt och hålla för att byggas på.

Kreativitet, motivation och digitala verktyg

Fyllde i en utvärdering gällande Stenungsunds satsning på 1 -1 här om dagen. Det var en vanlig utvärdering, frågor som skulle värderas i fyra steg och så fanns det en ruta där jag kort skulle kommentera min värdering. Det råkade bli en halv roman per fråga så jag tänkte att det kanske vore bra att göra en blogg post om det hela.

Nu blev det en väldigt lång text som baseras på de utvärderingsfrågor som handlade om motivation och kreativitet, så jag postar den nu. Det kommer fler utvärderingsposter om 1–1 så småningom när jag hinner skriva dem.

Kreativitet och motivation
Jag brottas med ett stort problem i mina klassrum, en sak som jag känner att jag har svårt att göra något åt. Jag försöker, vänder och vrider på alla sätt, men att motivera de omotiverade det har jag väldigt svårt med. Jag har diskuterat detta under lång tid, och det finns många inlägg här på bloggen som handlar om motivation och då framförallt killar och motivation.

Vi diskuterar ofta skillnaden mellan könen i skolan och det faktum att skolan verkar vara skapad för våra tjejer, medan killarna inte alls har samma möjlighet att lyckas i våra klassrum. Det finns en skillnad mellan könen och efter mycket slit med många olika grupper och många olika personer så ser jag att den stora orsaken är motivation. Generellt så har pojkar inte samma driv som flickor har.

Vad det beror på? Mognad? Förväntningar från lärare, föräldrar och vuxenvärlden? Det sociala spelet i gruppen / förväntningar från kompisar?
Antagligen en kombination av detta, där förväntningar är det viktigaste – hur förväntas jag som elev vara, och vilken är min roll?

Motivation är en inre känsla, vi kan inte stoppa in motivation i en person utifrån. Det vi kan göra är att skapa en motiverande miljö, skapa uppgifter som är motiverande i sig och inte bara för att det står i läroplanen.

Vad är en motiverande uppgift? Vilken uppgift motiverar de omotiverade?
När jag planerar uppgifter numer så har jag gjort ett tillägg till de didaktiska frågorna. Förutom Vad? Hur? och Varför? så finns där också frågan – Vilket är ramverket? (Vilken motiverande stödstruktur skall finnas med?)

Ramverket finns ju alltid i uppgiften, för mig är det nya att ramverket blir det viktigaste eftersom det blir viktigare och viktigare att skapa en miljö som gör att eleverna känner motivation.

De effektivaste ramverken för att skapa motivation hos de omotiverade är i min mening de kreativa uppgifterna. Uppgifter som innehåller en någon typ av skapande, uppgifterna där jag gör det klart att presentationen är viktig.

Digitaliserad skola (1 – 1)
I en digitaliserad skola med datorer på borden så är skapandet så mycket lättare. Slutresultatet blir så väldigt bra och eleverna är ofta väldigt nöjda med det de lyckats presentera. Det är en av de viktigaste sakerna att ha med sig när man gör en 1 – 1 satsning att vara noga med att vid val av verktyg och de program som köps in ge så stora möjligheter till kreativa uppgifter. Att kunna skapa med digitala verktyg ger alla möjligheten att kunna presentera innehållet på ett tilltalande sätt. Lägg till det enkel möjlighet att jobba med film, inspelat ljud och andra typer av uttryck så ger det väldigt mycket.

Generaliserar jag så har också killarna mer nytta av de digitala kanalerna gör att kunna skapa tilltalande presentationer.  Killar har generellt sett svårare att skriva snyggt, svårare att skapa sådant som de känner sig nöjda med.

De digitala kanalerna ger också betydligt större möjlighet att dela med sig av sitt material till omvärlden. Produktionen i klassrummen behöver inte hamna på väggen, eller ännu värre i lärarens skrivbordslåda. Vilken motivation för att vilja skapa har du då, när ingen annan än din lärare kommer se det. Är du ens säker på att läraren tittar mer än kort på det.

Vad finns det för nackdelar med att jobba digitalt med kreativa uppgifter?
Nu är jag digital själv, jag har väldigt svårt att vara analog, min handstil har exempelvis alltid varit förhållandevis oläslig och de sista åren när jag i stort sett aldrig är analog så har den blivit ännu sämre. För mig är det faktiskt ett problem, jag behöver då och då skriva med papper och penna som också någon annan skall se. Det är blanketter som skall fyllas i och meddelanden till kollegor och andra som skall skrivas på små lappar. Kommer det behovet att finnas i framtiden? Ja jag tror det, antagligen inte blanketter får sådant digitaliseras i allt snabbare takt, men den lilla lappen.

Meddelandet till de som är dig nära – jag tror att de kommer finnas kvar.

När skall vi satsa på samhällskunskapen?

Så fort det görs ett utspel om en satsning på skolan så skall det satsas på språk eller matte och NO. Det är de kunskaperna som Sveriges barn behöver i en framtida värld som det heter så fint. Min reaktion på dessa utspel brukar bli ett lakoniskt skämt.

”Undrar när det kommer en samhällskunskapssatsning?”

Det är ett skämt med ett visst allvar, och det är dit jag vill komma idag.

Moderaterna pekar i sitt omdiskuterade utspel här om dagen ut just svenska, matte och språk som de viktigaste ämnen som det skulle satsas på med fler timmar. Gott så, jag håller med dessa tre ämnen är grunden för elevernas kunskapsinhämtning. Problemet med den här typen av uttalade satsningar på enskilda skolämnen är att de andra ämnena på automatik inte blir lika viktiga.

Det finns en tro att bara Lisa och Kalle kan läsa och räkna så kommer de lösa det där andra också. Jag är inte så säker på det.

Var är helheten?
När skolfolk pratar skolutveckling så vill vi ofta sammanföra ämnena, det står också väldigt tydligt i vår läroplan att vi skall sträva efter ämnesövergripande arbetssätt. Hur skall vi kunna göra det när vi om och om igen talar om att det är vissa färdigheter som är viktigare än andra?

Var är skolsatsningarna? Var är kunskapssatsningarna? Var är satsningarna på samhällsvetenskap?

Jag tror att om vi skall lyckas med en satsning på skolan så måste det vara hela skolan vi satsar på – inte vissa ämnen.

Varför just samhällskunskap?
Jo för att i mitt tycke är samhällskunskapen ett ämne på undantag – ett ämne som i praktiken har ett gigantiskt ansvar. Nämligen demokratiansvaret. Det är inte allt för länge sedan som rapporter om att dagens unga inte tror på demokratin och att de mycket väl kan tänka sig andra mer totalitära styrelseformer.

Så när skall vi satsa på Samhällskunskapen?

Svartvitt

Politik är svartvitt – det är meningen att det skall vara det. Politik är den verksamma delen av demokratin, det som driver demokratin och får det demokratiska samhället att leva. Utan politikens motsatser hade vi inte haft någon demokrati eftersom valet hade blivit meningslöst. Därför är politiken svartvit trots att de båda sidorna egentligen står väldigt när varandra. Inom politiken måste skillnaderna göras större och klyftorna göras djupare än vad de egentligen är.

Vissa saker skall skötas av politiken och mår bra av att diskuteras utifrån politikens svartvita perspektiv. Egentligen alla saker om de hålls på rätt nivå. Hamnar den svartvita politiska diskussionen på fel nivå så blir det inte bra.

Därför är det olyckligt när skola blir politik, för den svenska skolan har blivit politik. Kanske var det Björklund som drev skolan in i politiken, eller så kanske det är en naturlig väg för en verksamhet som inte riktigt fungerar som vi vill att den skall göra – för det är i politiken vi så ofta söker lösningen på våra problem. Problemet är bara att hela skolan har blivit politik, hela debatten kring skolan har blivit svartvit.

Gäller skoldiskussionen friskolor eller inte friskolor så kan det vara svartvitt. Gäller diskussionen om hur stora budgetanslag skolan skall ha, eller om elevpeng verkligen är ett  rättvist system så kan det vara svartvitt. Handlar det däremot om vilken metod jag använder i klassrummet, eller om läxor är bra eller inte då får det inte vara svartvitt.

Skolan skall vila på vetenskaplig grund heter det – vetenskap är inte svartvitt. Vetenskap är prövande, omvärderande, undersökande. Vetenskap är inte svartvitt vetenskap är nyanserat – var är nyanserna i skoldebatten?

Så låt oss införa lite mer nyanser i skoldebatten!

Diskussionen skall inte handla om läxa eller inte läxa – den skall handla om hemuppgifter som pedagogiskt verktyg och vad som är en bra hemuppgift och vad som är en dålig hemuppgift.

Diskussionen skall inte handla om flumpedagogik eller katederundervisning – den skall handla om vilka metoder som passar i vilka situationer. Vilka metoder som passar vilka lärare och framförallt vilka metoder som passar vilka elever.

Diskussionen skall inte handla om dator eller inte i skolan – datorn skall finnas där och diskussionen skall röra hur vi använder tekniken. Hur skapar vi bättre lärande.

Framförallt så skall inte pedagogik vara politik. Pedagogik skall vara vetenskap – och vi måste acceptera att inom vetenskapen omvärderar vi, testar, provar och gör nytt. Vi måste framförallt acceptera att människor är olika och att alla inte kan göra samma. Det handlar om situationen, lokalen och personerna som är där. Det kan inte vara samma, det skall inte vara samma.

Läraren skall vara den som bestämmer vilken metod som passar i vilket sammanhang.

Vilket är ditt Weapon Of Choice?

Jag har tystnat

Terminen har gått sin gång, tagit ut sin rätt och jag har tystnat. Inte för att jag vill, utan för att jag ärligt talat inte mäktar att formulera mig mer än vad jag redan gör. Jag har mycket att säga om allehanda ting som vanligt men det finns ingen kreativitet i fingrarna längre.

Det är de skriftliga omdömenas förbannelse

Vi ses när det lättat – som det ser ut nu till sommaren.
I övrigt finns jag på twitter – 140 tecken är lagom…

// Petter

Skolutveckling – för att hitta vägen till framtiden måste vi veta var vi är!

Debatten om skolans utveckling är i mitt tycke lite skev, anledningen till det är för att vi inte är överens om hur skolan är idag.

Sir Ken Robinson
Med sitt TED talk om skolan och hur kreativiteten dödas så satte sir Ken Robinson agendan i förändringsdebatten. Hans utgångspunkt är att skolan skapades för det industriella samhället och att vi nu inte längre är där och måste förändra skolan för att skapa en skola för vårt nuvarande samhälle.

Problemet i det resonemanget är att skolan har förändrats sedan mitten av 1800 talet, den har förändrats sedan mitten av 80 talet, och sedan mitten av 2000 talet. Det händer ju en del i skolan, vi gör inte samma saker vi gjorde förr, vi lär inte eleverna på samma sätt vi gjorde förr.

Nu kanske man är en galning som ifrågasätter sir Ken Robinson, men för mig saknas det en dimension i hans resonemang. Nämligen var är vi idag? Skall vi förändra och utveckla skolan så måste vi veta var vi är idag, inte var vi var för 40 år sedan.

Traditionell- eller flumskola
I skolutvecklingen så finns det debattörer som utgår från det som kallas traditionell skola – oftast menas då elever i rader i fyrkantiga klassrum och en lärare som pratar i oändlighet bakom en kateder. Finns verkligen den skolan? Eller så utgår debattören från den sk ”flumskolan” Dvs klassrum där lärarna lämnat över ansvaret till eleven, där fri ”forskning” är dominerande. Det är rörigt, pratigt, stojigt och läraren har abdikerat. Problemet är att den skolan den finns nog inte den heller.

Missförstå mig rätt nu, jag säger inte att dessa undervisningsformer inte existerar och att dessa klassrum inte existerar för det gör de, men det är inte skolan, det är enskilda lärare som undervisar på sitt sätt. En del gör det bra och en del gör det dåligt.

Min definition av flumskola eller flumpedagogik är snarare ordet relationspedagogik – Christermagister var den som förklarade ordet för mig så läs om det här. 

Det är inte konstigt att skolutvecklingsdebatten slår knut på sig själv – för var hamnar vi i en diskussion om framtiden när vi inte är överens om var vi varit eller ens om var vi är?

Vad är bra idag?
Skall vi förändra, och det skall vi så måste första frågan alltid vara – VAD ÄR BRA?

Börjar vi med – Vad är dåligt? – kommer vi se massor med saker som inte fungerar. Försöker vi då ta bort alla dessa och ersätta dem med nytt så kommer vi aldrig nå en bra stabil lösning i slutet. Kan däremot frågan utgå från vad som fungerar, vad vi gillar, vad vi ser ger bra resultat. Då kan vi bygga på det, sålla bort det som är dåligt och bygga nya komplexa strukturer.

Det är framtidens skola! Lite traditionalistisk skola, lite flumpedagogik och mycket nytänk!

Surfplattan i klassrummet – jag är försiktigt skeptisk

Jag är väldigt intresserad av 1 – 1 och följer hur olika satsningar runt omkring startar upp och vilken riktning de tar. Fler och fler satsningar tar nu sikte på iPad som verktyg, jag är som jag uttryckte det här om dagen – Försiktigt skeptisk – till att satsa på surfplattor istället för datorer med tangentbord och ett ordentligt operativsystem och filsystem.

Låt mig förklara varför.
Det finns en skala i mitt huvud, den skalan går ifrån verktyg som bara är till för att skapa såsom exempelvis pennor och block, till verktyg som bara är till för att konsumera, som en skönlitterär bok. I den digitala världen så har vi den gamla hederliga desktop datorn i ena änden av skalan som ett verktyg som nästan bara är till för att producera med, till TV: n i andra ändan som väl bara är till för att konsumera med.

På den här skalan kan vi placera in olika verktyg. Är verktyget framförallt avsett för att producera eller är det framförallt till för att konsumera?

Jag tycker personligen att en iPad eller någon annan platta med pekskärm är en alldeles utomordentlig konsumtionsapparat. De är suveräna att läsa på, se på film på osv. När de kommer till produktion däremot så är de inte alls lika kompetenta som exempelvis en laptop. Där med inte sagt att det inte går att producera med en surfplatta, det går absolut, framförallt film och ljud fungerar, men en laptop är mer kompetent och det finns fler valmöjligheter.

Hur mycket kommer vi ihåg när vi…?
Läser 10 %
Hör 20 %
Ser 30 %
Ser&hör 50 %
Diskuterar 70 %
Gör 80 %
Lär andra 95%

Inlärning är effektivare och vi kommer ihåg bättre när vi utför, när vi gör. Dvs, verktyg som är avsedda för inlärning bör vara inriktad på att hjälpa i produktionsfasen, inte i konsumtionsfasen.
Jag är medveten om att plattorna har en kamera, men det har en laptop med. Jag vet att en padda är smidigare och lättare att ta med, och den är billigare på alla sätt, men är de kompetenta nog? Jag vet ärligt talat inte.

Det är en generationsfråga!
Att skriva på en iPad är inget problem för de som är vana vid det. Vi är bara gamla och försoffade som tror att det inte går, det är en generationsfråga.
Bullshit säger jag det är ingen generationsfråga det är en ergonomifråga. Vilka andra människor som skriver så mycket som högstadie- och gymnasielever gör och skall göra skulle acceptera att jobba på ett för litet tangentbord i omöjliga ställningar?

Därför är jag försiktigt skeptisk till paddor i undervisningen istället för laptops bland äldre elever.

Är alternativet dock inget digitalt verktyg alls? Då finns det ingen tvekan. In med plattorna i klassrummet.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 1 004 other followers

%d bloggers like this: