Treämnesskolan

I och med att tre ämnen under lång tid särskildes från de andra genom att de krävdes ett godkänt betyg i grundskolan för behörighet till gymnasiet så uppstod treämnesskolan. Matte, svenska och engelska fick en särställning. En särställning som exempelvis innebar ett elevstödssystem där resurser användes framförallt och nästan uteslutande till de här ämnena. Ett missat betyg i slöjd, eller NO var inte lika allvarligt och inte alarmerande för skolan levererade en ”behörig” elev till nästa steg ändå.

Ska bara stanna här och be om ursäkt på förhand. Jag kommer att generalisera i den här texten, jag kommer också att var cynisk, gnällig och en smula partisk. Jag kommer beskriva min syn på treämnesskolan utifrån mitt perspektiv som ämneslärare i geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap. Mitt perspektiv är inte det enda perspektivet, min upplevelse kan säkerligen i mångt och mycket vara sned och orimlig ur andras. Men det är min upplevelse och det jag ser och oroar mig över.

 Tid
Ni som följer mig på Twitter har ju inte kunnat missa min frustration under den senaste tiden. Frustrationen grundar sig i en stress som bubblar under ytan. Stressen handlar inte om att jag egentligen har speciellt mycket att göra. Min arbetssituation är bättre och mer balanserad än vad jag någonsin varit med om. Det handlar om att jag oroar mig för mina elevers kunskaper. Jag hinner helt enkelt inte med allt det som jag borde hinna, det som jag enligt läroplan och kursplanerna ska göra.

När jag uttrycker min frustration över detta får jag alltid välmenande råd från mina kollegor på Twitter.

”Du behöver inte gå igenom allt i CI lika omsorgsfullt!”

”Ämnesintegrera!”

”Arbeta mer språkutvecklande så hinner du mer!”

Det är välmenande råd, men jag är medveten om allt det, jag går verkligen inte igenom allt i CI lika noga. Det finns inte en möjlighet och det har jag aldrig ens reflekterat över att göra.

Ämnesintegrering är ett ord som alltid slängs fram när problemen med tid kommer fram. Problemet är bara att då måste det finna ämnen att ämnesintegrera med, svenskan är ju en självklar kandidat och det borde gå med engelskan med. Mitt stora problem där är tempot. SO:n måste av nödvändighet hålla ett väldigt mycket högre tempo än vad andra ämnen gör. Vi har inte tid att spendera flera veckor med en och samma bok, text eller sammanhang. Vi har 9 veckor på oss varje år, inte 35 som exempelvis svenskan, eller matten har.

Språkutvecklande arbetar jag, och jag gör mer och mer. Det är en utveckling som jag tror kommer gynna elevers kunskaper och det är ett bra fokus för skolorna och jag tror att #läslyftet kommer vara en av de mer lyckade fortbildningssatsningarna på länge. Men och nu kommer det stora menet! Jag hinner inte mer för att jag jobbar mer med språket i mina ämnen. Jag ska göra det, jag tror att det ger mycket, men jag vinner ingen tid. Om något så tar det tid från ämnet. Är det värt det? Kommer eleverna ha mer kunskaper? Troligen faktiskt även om jag inte utvärderat mina förändringar de senaste åren än. Men eleverna hinner inte med mer av det de ska göra!

 Legitimation
Mycket kan sägas om legitimationsreformen i skolan. Det stora målen med den hade aldrig en chans att lyckas men det fanns många positiva effekter ändå. Den största är så klart att det nu skulle finnas ett verktyg som ser till att outbildad personal inte ska kunna undervisa i skolan. Det får man tycka vad man vill om, det finns många om och med kring idén men idag spelar det inte så stor roll. För i och med att det infördes övergångsregler som innebar att alla som undervisat i ett ämne under en längre tid än 8 år automatiskt fick legitimation även om de inte läst en poäng i ämnet så föll hela idén. Nu är det bara ett papper som man måste ha och har kostat skattebetalarna miljontals kronor som betyder absolut ingenting.

Framförallt är det orienteringsämnena som har drabbats av detta. I och med att vi under nästan 20 år hade massor med lärare som undervisade i ett, två eller tre SO/NO ämnen som de aldrig läst i SO/NO blocken så är nu massor med lärare legitimerade, kemi-, samhällskunskaps-, geografi- och tekniklärare utan en enda poäng i ämnet.

Jag kanske är cynisk, men jag är rätt övertygad om att protesterna hade varit stora om det hade varit svenska eller matte som hade massor med lärare utan utbildning som skötte undervisningen.

Vad tror ni PISA-resultaten hade förklarats med då?

 PISA
När Lgr11 implementerades så fanns det ett hopp om att övriga ämnen äntligen skulle få lite mer plats i skolan. SO- och NO-blocken skulle brytas upp och de enskilda ämnena fick egna kursplaner. (Det innebar andra problem men det hör inte till den här texten.) I samband med detta infördes också nya behörighetsregler till gymnasiet. Det skulle inte räcka med tre ämnen för att vara behörig för nästa steg efter grundskolan. Bra så.

Men så kom PISA-chock, och skolraset. PISA blev med ens måttet på hur fruktansvärt dålig den svenska skolan hade blivit. PISA mäter naturligtvis inte allt, utan framförallt matte och språklig förmåga. Resultatet? Än mer satsningar på matte och språk. Mattelyftet kom, och så småningom också läslyftet. Bra så, bra satsningar som antagligen var välbehövliga. Mer tid för matte i timplanerna infördes också. Antagligen också bra.

De ämnen som inte mäts, står dock kvar där de alltid har gjort. Inga satsningar här inte. Trots oroväckande undersökningar om en sjunkande tro på demokratin som styrelseform och ungdomar som mycket väl kan tänka sig mer totalitära styrelseformer. Trots en allt mer ökande rasism och oförståelse för omvärlden.

Inte satsas det på samhällskunskapen ändå.

 Timplanen
Det här är den svenska skolans timplan i fallande ordning från mest tid till minst.

  • Svenska 1490
  • Matematik 1020
  • Idrott och hälsa 500
  • Engelska 480
  • Slöjd 330
  • Elevens val 382
  • Modernt språk 320
  • Bild 230
  • Musik 230
  • Geografi 221
  • Historia 221
  • Religionskunskap 221
  • Samhällskunskap 221
  • Biologi 200
  • Fysik 200
  • Kemi 200
  • Teknik 200
  • Hem och konsumentkunskap 118

Siffrorna är timmar över hela grundskoletiden. Som ni ser finns det två ämnen som är helt i särklass över hur mycket tid vi lägger. Inget konstigt i det, matte och svenska är grunden till alla de andra ämnena. Vi behöver språklig och matematisk förmåga för att lyckas.

Det som är intressant är att de åtta orienteringsämnena, de gamla SO och NO blocken som numer är åtta stycken enskilda ämnen.  De naturorienterande ämnena får 200 timmar och de samhällsorienterande får 221 timmar under 9 år i grundskolan.

Svenskan har sju gånger så mycket tid som samhällskunskapen, och matten har fem gånger så mycket tid som biologin. Bara för att vara på det klara med vad vi pratar om.

Jag är 7-9 lärare, det är på 7-9 jag verkar och det är den delen av skolväsendet jag kan. Hur ser timplanerna ut för eleverna på högstadiet? Det är inte helt lätt att svara på eftersom kommuner och huvudmän kan dela upp tiden för de olika ämnena på olika sätt. Jag har titta på några kommunala timplaner som jag hittade på nätet och jämfört svenska och de fyra SO – ämnena som ges en gemensam tid.

De timplaner jag hittat utgår de flesta från antal minuter i veckan.

Svenska, har mellan 150 och 180 minuter i veckan och SO ämnena delar på 160 till 200 minuter i veckan. Alltså ungefär lika mycket tid

Nu följer en kanske meningslös kvantitativ jämförelse mellan Svenskan och SO ämnena.

Svenskan tar upp 11 sidor i Lgr11
Geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap tar upp 40 sidor i Lgr 11

Svenskans syfte i sammanfattningspunkterna

  • formulera sig och kommunicera i tal och skrift,
  • läsa och analysera skönlitteratur och andra texter för olika syften,
  • anpassa språket efter olika syften, mottagare och sammanhang,
  • urskilja språkliga strukturer och följa språkliga normer, och
  • söka information från olika källor och värdera dessa.

SO ämnenas syfte i sammanfattningspunkterna
Geografi

  • analysera hur naturens egna processer och människors verksamheter formar och förändrar livsmiljöer i olika delar av världen,
  • utforska och analysera samspel mellan människa, samhälle och natur i olika delar av världen,
  • göra geografiska analyser av omvärlden och värdera resultaten med hjälp av kartor och andra geografiska källor, teorier, metoder och tekniker, och
  • värdera lösningar på olika miljö- och utvecklingsfrågor utifrån överväganden kring etik och hållbar utveckling.

Historia

  • använda en historisk referensram som innefattar olika tolkningar av tidsperioder, händelser, gestalter, kulturmöten och utvecklingslinjer,
  • kritiskt granska, tolka och värdera källor som grund för att skapa historisk kunskap,
  • reflektera över sin egen och andras användning av historia i olika sammanhang och utifrån olika perspektiv, och
  • använda historiska begrepp för att analysera hur historisk kunskap ordnas, skapas och används.

Religionskunskap

  • analysera kristendomen, andra religioner och livsåskådningar samt olika tolkningar och bruk inom dessa,
  • analysera hur religioner påverkar och påverkas av förhållanden och skeenden i samhället,
  • reflektera över livsfrågor och sin egen och andras identitet,
  • resonera och argumentera kring moraliska frågeställningar och värderingar utifrån etiska begrepp och modeller, och
  • söka information om religioner och andra livsåskådningar och värdera källornas relevans och trovärdighet.

Samhällskunskap

  • reflektera över hur individer och samhällen formas, förändras och samverkar,
  • analysera och kritiskt granska lokala, nationella och globala samhällsfrågor ur olika perspektiv,
  • analysera samhällsstrukturer med hjälp av samhällsvetenskapliga begrepp och modeller,
  • uttrycka och värdera olika ståndpunkter i till exempel aktuella samhällsfrågor och argumentera utifrån fakta, värderingar och olika perspektiv,
  • söka information om samhället från medier, internet och andra källor och värdera deras relevans och trovärdighet,
  • reflektera över mänskliga rättigheter samt demokratiska värden, principer, arbetssätt och beslutsprocesser.

För åren 7-9
Centralt innehåll
Svenskan har 26 punkter centralt innehåll
SO ämnena har 15 + 24 + 17 + 23 = 79 punkter centralt innehåll

Kunskapskrav
Svenska 28 värdeord som ska bedömas på olika nivåer av läraren
Jag har delat upp kunskapskravet i svenska utifrån vad eleven förväntas göra och visa vad de kan i 12 olika delkunskapskrav.
(Jag stjäl det uttrycket från samhällskunskapens NP som jag känner till utan och innan, vet inte om svenskan pratar i de termerna.)

SO ämnena har 12 + 8 + 11 + 14 = 45 värdeord som ska bedömas på olika nivåer av läraren.
Jag har delar upp de fyra ämnenas kunskapskrav i delkunskapskrav och finner här att SO – ämnena har 8 + 5 + 6 + 6 = 25 delkunskapskrav. Där eleverna ska få chansen att visa vad de kan.

Vi kan naturligtvis diskutera min uppdelning i delkunskapskrav. Men det är min tolkning av kunskapskraven.

Totalt under högstadiet har alltså svenskan ca 26 timmar per delkunskapskrav.
SO ämnena har 12 timmar per delkunskapskrav.

Svenskan har 12 timmar per punkt i centralt innehåll
SO ämnena har 4 timmar per punkt i centralt innehåll

Till detta vill jag påpeka att exempelvis samhällskunskapens första delkunskapskrav ska studera, sociala, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer. Alltså är det delkunskapskravet egentligen 5. Hittar inget sådant krav i svenskan. (men jag kan SO ämnenas kunskapskrav, svenskan kan ju ha sådana krav som jag inte kan utläsa så vi lämnar det därhän.)

Varför gör jag nu den här jämförelsen?
Jag gör inte den här jämförelsen för att ställa ämnena mot varandra, eller kräva att det ena ämnet ska får mer tid på det andras bekostnad. Jag gör jämförelsen för att visa på orimligheten i orienteringsämnenas förutsättningar att få gjort det som ska göras.

När jag på Twitter här om dagen försökte vända på diskussionen kring språk i alla ämnen, eller ”svenska i alla ämnen” som det tyvärr just nu tar sig uttryck som, genom att ställa frågan till svensklärarna om de kunde tänka sig att upplåta tid till mer läsning av sakprosa under svenskans schemalagda tid fick jag omedelbart mothugg. ”Hur skulle det gå till? ”Svenska behöver all tid vi har, vi har så många kunskapskrav” var några av de svar jag fick.

Ja svenskan har många kunskapskrav, men inte lika många som SO ämnena har, på ungefär samma tid under högstadiet.

Så varför är det i diskussionen kring språk i alla ämnen självklart att historia ska lägga tid på språkutvecklande arbetssätt när det är i historian den verkliga tidsbristen finns? Varför ska inte svenskalärarna plocka in historiens texter och arbeta med dem? Varför ska svenskämnet kunna lägga en halv termin på novellskrivande, när samhällskunskapsläraren måste skynda igenom samhällsekonomiområdet på tre lektioner och hoppas att eleverna fattar grejen?

Alltså varför?

Så hur är det tänkt?

Jag stället mig mycket frågande till kopplingen mellan olika ämnens kursplaner och förväntningar på vad lärare och elever ska hinna med och den faktiska tiden som finns tillgänglig. Är det verkligen meningen att ett uppdrag som ges av stat och skolverk faktiskt ska vara omöjligt att genomföra.

Jag frågade Skolverket på Twitter häromdagen hur det faktiskt var tänkt att vi i skolan ska hinna med det uppdrag vi har i SO ämnena i relation till tiden vi fått oss tilldelat i timplanen.

Jag fick följande svar.

https://twitter.com/Skolverket/status/663647618694840320

”Det är varje lärare som ansvarar för att planera undervisningen så att eleverna kan nå kunskapskraven inom ramen för timplanen”

 

Jodå, ni förstår. Orimliga krav ställs på lärare och sedan är det lärarens fel om det inte sköts. För det är lärarens ansvar! Det är skolverkets officiella hållning i frågan.

Det där med utbildning och ämneskunskaper för lärare – det är väl inte så viktigt?

summertime by ~solidNu har det börjat pratas om det igen. Nu när legkraven äntligen är verklighet så kommer protesterna och ”tyck synd om mig” inläggen.
Det är inte igår besluten om att lärare för att få undervisa och sätta betyg i svenska skolor skulle ha relevant utbildning. Det är faktiskt några år sedan. Skolans huvudmän och personer som jobbat med undervisning i skolan utan adekvat utbildning har haft gott om tid på sig för att förbereda sig för den nya ordningen. Tyvärr har huvudmännen inte gjort speciellt mycket för att fortbilda sin personal eller att säkerställa att kompetensen som behövs finns.
Detta i kombination med att lärarnas arbetsvillkor och löneläge inte förbättrats har skapat en lärarbrist, inte en framtida brist, utan en faktisk realitet redan idag. Ta en titt på arbetsförmedlingens platsbank får ni se.
Idag den 15:e november 2015 eftersöks i Sverige

2258 Förskolelärare
2576 Grundskolelärare
686 Gymnasielärare
110 Lärare i yrkesämnen
477 speciallärare och specialpedagoger

Det kanske inte låter så mycket men i en bransch där det egentligen inte rekryteras personal mer än två gånger om året, mest under sommaren och en liten puckel runt jul så är det oerhört stora siffror. Det brukar finnas ett fåtal jobb vid den här tiden på året.

Med bristen höjs desperata rop och argumentationen om att ämneskunskaper och utbildning det är nog inte så viktigt. Bara lärarna kan skapa en god stämning, ha bra relationer med eleverna går det säkert bra ändå.
Verklig lärarkompetens är enligt de här debattörerna just relationskompetensen – jag säger inte emot det är jätteviktigt att ha förmågan att möta elever, samtala med elever, lyssna på elever och tillmötesgå deras behov.

Men det är ingen motsättning – kom inte och hävda att det inte spelar någon roll vilken utbildning lärare har för det är ändå relationerna som gör det. Det är högkvalitativt skitsnack. För det är inget som hindrar en välutbildad lärare att kunna skapa goda relationer. En lärare behöver både vara en god pedagog med praktisk och teoretisk pedagogisk kompetens. God skapare av undervisningsrelationer, skicklig administratör och ha gedigna ämneskunskaper. Inte det ena eller det andra utan hela paketet.

En viktig ingrediens för att skapa den kunskapen som krävs för att kunna utveckla sitt arbete i skolan, fortsätta sitt lärande när man arbetar med elever är en pedagogisk teoretisk grund och gedigna ämneskunskaper att använda för att möta alla elever på den nivå de är. Vad gör samhällskunskapsläraren utan egentliga sociologiska eller historiska kunskaper när de drivande eleverna i årskurs nio vill prata flyktingkrisen och verkligen vill förstå?

Jag förstår när huvudmännen desperat försöker få sin verksamhet att fungera. Det är klart att det är oerhört tufft att få till det när det saknas personal att fylla de platser som behöver fyllas. Problemet är ju att det här inte är någon nyhet.
Inte legkraven!
Inte att flykten från yrket tilltagit!
Vi har vetat om det!
Vi har vetat om det, men inte gjort något åt det. Nu är vi här och vad gör vi nu?

Elevdemokrati

Ett av de viktigaste styckena i vår läroplan är det här.

”Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande de­mokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveck­la sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.”
(Lgr11, 8)

Det är en vacker text, ett fantastiskt ställningstagande och en enorm utmaning för alla som verkar i skolan. Är målet något som svenska skolor lever upp till? Är det möjligt att leva upp till? Är det önskvärt att leva upp till?

För att kunna svara på dessa frågor så får vi bryta ner vad som egentligen står i detta vackra stycke.

Kunskap om demokrati och demokratiska värderingar ska förmedlas till eleverna.
Det här görs i Sveriges skolor under samhällskunskaps- och historieämnets kursplan. Samhällskunskapen har fokus på dagens demokrati och historieämnet förmedlar kunskap om hur demokratin utvecklats och införts i olika delar av världen.

Undervisningen ska ske i demokratiska arbetsformer.
Arbetsformerna ska förbereda barnen i skolan för att aktivt delta i samhällslivet.
Det här är svårare. Vad är en demokratisk arbetsform i skolan?
Det är vanligt att vi ser demokrati som en beslutsprocess, alltså att eleverna ska få vara med och besluta om olika saker i den dagliga planeringen av arbetet. Vad menar vi med det? Det är egentligen en omöjlighet i mångt och mycket eftersom så mycket av elevernas och lärarnas tid i skolan är inrutat av kraven i de olika kursplanerna. Vad gör vi då? Bryter vi mot uppdraget när läraren planerar och genomför arbetsområden utan inflytande från eleverna?

”Förskolans och skolans arbete med demokrati och mänskliga rättigheter ska synas i hur lärandet organiseras och genomförs. Barn och elevers ska aktivt kunna utöva sina rättigheter kring delaktighet och inflytande.

Det kan till exempel innebära att få träna och utveckla sin förmåga till att argumentera, lyssna, sätta sig in någon annans perspektiv, visa förståelse och empati, diskutera och debattera. Demokratisk kompetens utvecklas i samspel mellan människor. Det är viktigt att det finns utrymme för att träna kommunikativa förmågor i olika aktiviteter på förskolan och i undervisingen.”
(http://www.skolverket.se/skolutveckling/vardegrund/demokrati-och-likabehandling/demokrati-och-manskliga-rattigheter/demokratiskt-arbetssatt-1.195940)

För att vi ska lyckas med att arbeta i demokratiska arbetsformer så måste vi försöka bortse från den beslutande aspekten i det demokratiska arbetet. Skolverket visar tydligt att det är processen som är det viktiga. Att få träna kommunikativa förmågor och att kunna utveckla sin förmåga att förstå andra och andras ställningstaganden.
Upplevelsen av demokrati är viktig. Arbetssättet kan aldrig vara demokratiskt om upplevelsen är att det inte är det. För att det ska lyckas så måste vi vara mycket noga med att vi förmedlar hela delen av demokratin.

Skolan ska alltså välja arbetssätt som förbereder barn och unga att bli aktiva samhällsmedborgare. I den här diskussionen så behöver vi vara säkra på vår kunskapssyn. Vad är kunskap och på vilket sätt kan kunskap hjälpa dagens ungar att bli aktiva samhällsmedborgare i framtiden.

Dagens samhälle har utvecklats i och med uppkomsten av sociala medier och digital kommunikation. Att utbilda och förmedla kunskaper om källkritik och vikten av att underbygga sina argument med faktisk kunskap är centralt för att dagens unga ska kunna bli en del av en allt mer svårnavigerad värld.

Det är alltså återigen centralt att vi inte hamnar i beslutsprocessen, utan istället arbetar hittar demokratiska arbetssätt där värdegrunden, alla människors lika värde är centrala.

Eleverna ska få chansen att utveckla sin förmåga att ta personligt ansvar.
Kommentarer är egentligen överflödiga, det här är något vi gjort i alltid gjort i skolan. Eleverna har fått ta allt större ansvar med stigande ålder.
Problemet med den här skrivningen är kanske att vi utvecklar skolan åt helt motsatt håll. Elever och unga fråntas allt mer av sitt eget ansvar och det överförs till vuxna runtomkring dem. Hur ska unga kunna träna och utveckla sin egen förmåga att ta ansvar om allting som sker inte är deras ansvar? I vår önskan att alltid stödja och stötta våra unga så sopar vi kanske manegen lite väl mycket. Jag tror att det är en fara, men jag är absolut inte säker.

Eleverna ska delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen.
De ska få välja ämnen, teman och aktiviteter.
Här är det stora problemet med skrivningen. Att elever ska kunna delta i planering och utvärdering är ingen stor grej så länge vi tänker på att demokrati inte bara är beslutsprocess. Men att få välja ämnen, teman och aktiviteter. Där klämmer skon rätt ordentligt. Problemet är att det inte går ihop med skolämnenas kursplaner. Utrymmet för val är otroligt litet, kanske till och med obefintligt.

Hur är tanken att vi ska kunna nå hit? Ger vi verkligen eleverna möjligheter att utveckla sin egen förmåga att med ökande ålder bli aktiva samhällsmedborgare om vi prioriterar valet framför bredden och djupet i kunskaperna vi lär ut. För det är där problemet ligger. Ska vi låta elever välja aktiviteter, ämnen och teman så kommer vi har problem med att få ihop helheten. Tiden är faktorn som gör detta svårt, och kanske faktiskt inte möjligt.

Så vad är mest demokratiskt och ger ett bättre resultat, när vi försöker att utbilda framtidens samhällsmedborgare?

Hållbart användande av digitala verktyg

Long time no se till bloggen
Det är dags att ta tag i det här med bloggandet igen. Inte för att det är viktigt för någon annan än mig men jag behöver den skriftliga reflektionen. Tänkt göra ett försök att flytta fokus från den så kallade ”skolkrisen” och den infekterade skoldiskussionen på Twitter som jag så lätt fastnar i. Så det här är en nystart och ett försök för mig att hitta rätt i mina tankar runt det jag sysslar med på jobbet.

Digitala verktyg
Den här terminen har jag startat med att försöka hitta bra, hållbara vägar att använda sig av så kallade ”gratis” resurser på nätet. Med ”gratis” menar jag resurser och verktyg som går bra att använda tillsammans med elever utan att behöva betala pengar för det, eftersom pengar det har jag inte att spendera. Med hållbara menar jag sätt att arbete som ska finnas kvar för eleverna, jag vill inte lyfta in ett verktyg som går att använda en gång och sedan inte mer. Alltså ska tanken vara att jag presenterar något tillsammans med klassen som vi sidan naturligt ska återkomma till under fler tillfällen.

Jag startade med en av mina favoritmetoder och försökte att kombinera det med mina favoritverktyg. Bara för att hitta rätt på något vis.

Arbete med nya texter
En av mina favoritmetoder som jag använder varje gång jag sätter en ny text i händerna på mina elever är vad jag kalla ”Post-It-lektion”. Ny text ut i klassen och en hög PostItlapper på bänkarna. Ord eleverna fastnar på ska skrivas upp på lapp och sättas upp på tavlan. Ord/begrepp gås igenom och förklaras gemensamt i relation till texten där de används. Funkar lysande och ger mycket när vi angriper nytt material. Ett problem med den metoden är att den är förgänglig, för även om jag sparar lapparna så är det svårt att få en överblick och att kunna återkomma.

Allt som är förgängligt och som försvinner med analoga metoder på papper går att göra permanent med en digital lösning. Var kan man hitta en hållbar digital lösning för att ersätta ”Post-It-lektionen”? Jo naturligtvis i Padlet. Varje klass och grupp jag har nu har en egen begreppsPadlet. Där de kan skriva in svåra ord och begrepp. Vi använder en stund i slutet av varje pass för att gå igenom de nya orden. Jag skriver förklaringar och permanentar det hela. Det går säkert bra att använda andra digitala anslagstavlor som Coarkboard och så vidare, men jag tycker Padlet är svårslaget.

När den digitala versionen är bättre än den analoga så ska vi använda den. Det här är en metod jag rekommenderar, och den blev bra mycket bättre med hjälp av det digitala verktyget.

Gör om gör rätt!

Jag bytte jobb i höstas. Ja jag bytte inte bara jobb jag bytte från en sak till en helt annan. Jag bytte från söder till norr, från landsortsskola utan inslag av elever med annat modersmål än svenska till skola i stad med motsatta förhållanden. Jag bytte också från två halvtidsjobb (40% skola lärare 60% universitet och provkonstruktion) till ett heltidsarbete som lärare igen.

Allting var inte annorlunda, men mycket var det. Kanske inte annorlunda på de viset som man trodde innan, men annorlunda.

Det är intressant när man hamnar i nya sammanhang om tvingar en att reflektera över sådant som man under många år tagit för givet, och som plötsligt visar sig inte stämma överens med den nya verkligheten. För mig finns det två olika sätt att angripa den nya verkligheten. Antingen kan man välja att anpassa sig själv så att det fungerar med omgivningen eller så kan man försöka ändra på verkligheten som den är. Jag försöker att välja det föregående, eftersom jag intellektuellt förstår att det enda jag kan förändra är mig själv, men ibland kommer jag på mig själv med att försöka ändra på verkligheten. Hjärnan hänger liksom inte med instinkten, vilket gör hela förändringsprocessen så mycket svårare.

Så nu står jag här fyra månader senare i min nya verklighet. Försöker skaka av mig chocken över hur allting är och försöker använde mina kunskaper från en annan verklighet för att skapa något bra. Jag läser och läser, anpassar mig, upprörs, fastnar, tar mig loss igen, sliter, ger upp, gör om…. Ungefär i den ordningen. Det är slitsamt, men jag lär mig.

Det jag märkt i min nya verklighet är att det jag gjorde innan, inte funkar så bra här. Eller rättare sagt det funkar nästan inte alls. Så jag fick göra om, jag fick göra rätt. Rätt för den här platsen, rätt för den här verkligheten.

Samling kring pumpen

Det var ett tag sedan jag förmådde mig att skriva en bloggpost här. Det finns en orsak till det, och det är polariseringen i skoldiskussionen. Jag hamnade i en del diskussioner på twitter om några av mina poster för mer än ett år sedan och de var så stort fokus på rätt och fel och skillnaderna mellan åsikterna målades upp som gigantiska avgrunder. Det slutade med att känslorna tog överhanden och gick så långt som till personangrepp (… och angrepp om vem som började och vem som var värst och så en gång till om vem som har fel…)

Det var inte roligt längre!

För mig har diskussionen på Twitter varit viktig för min professionella utveckling. Diskussionerna på nätet har vägt upp för det som saknats på jobbet för att jag skulle kunna utvecklas och bli bättre.

Så det här är ett upprop, det är dags för de professionella lärarna att samlas. Samlas kring pumpen och börja diskutera igen. Diskutera på riktigt, låt inte det svarta och det vita ta överhanden. Låt oss för hela friden inte själva göra politik av skolan. Det finns tillräckligt med politiker i landet och vi som faktiskt är professionen borde kunna låta bli det.

Bara en kort observation

Det här inlägget bara en kommentar som rör den rådande samhällsdiskussionen i allmänhet och skoldiskussionen i synnerhet.

Den skapade motsättningen
I en diskussion så finns det en teknik som blir allt vanligare, som endast går ut på att vinna argumentationen. Typexemplet när det gäller den skapade motsättningen är som följer.

Argument
”En av anledningarna till de sjunkande resultaten i skolan är att lärare idag efter alla reformer inte har tillräckligt med tid för att planera sina lektioner.”
Motargumentden skapade motsättningen
”Vi måste ha ett elevperspektiv för att kunna förändra skolan till det bättre. Skoldiskussionen är inriktad på lärarnas situation och det kommer inte fungera.”

Ser ni vad som händer där?
Eftersom argumentet om för lite planeringstid egentligen är valid, men man vill inte i brist på ett bättre ord ”förlora argumentationen” så vänder man på argumentationen genom att hitta på en motsättning mellan lärares planeringstid och fokus på elevernas situation. Den motsättningen finns inte, den är påhittad.

Det skapade sambandet
I en diskussionen så finns det en teknik som blir allt vanligare, som endast går ut på att måla en problembild som passar sin egen situation. Typexemplet när det gäller det skapade sambandet är som följer.

Problemskrivningdet påhittade sambandet
”Under den senaste 10 års perioden så har elever börjat spela allt mer dataspel, samtidigt som skolresultaten har sjunkit. Alltså måste eleverna sluta spela dataspel.”
Just det här sambandet som var ett politiskt utspel är ett exempel på hur man gör mer och mer för att så att säga hitta på problem.

Säger inget om det, jag vill bara peka på hur det går till.

Vi vill alla egentligen samma sak, vi som pratar skola!

Skoldiskussionen fortsätter att bölja fram och tillbaka, den är full av människor som vill att skolan ska bli bättre, som vill skapa de bästa förutsättningarna för skolan. Utgångspunkterna är olika, metoderna är olika, men slutmålet för de flesta är egentligen att nå längre.

Det kanske är det vi måste förstå.
De som tror på en annan metod eller ett annat angreppssätt.
De som tänker annorlunda än du, de har egentligen samma slutmål.

Skuggfolket

Ju längre in i höstmörkret man kommer ju vanligare blir de. Bleka människor med mörka ringa under ögonen, som stapplar omkring i långa korridorer på landets institutioner för utbildning. De äter inte hjärna, men de försöker med alla medel fylla barnens hjärnor och skapa en framtid för dessa underbara ungar.

Skuggfolket kämpar i motvind, var de än vänder sig får de veta att de inte duger. Det står i media, både gammal och ny. Det sägs på stan och det diskuteras mellan matdiskarna på både ICA och Konsum.

Det skuggfolket skulle behövt är en klapp på axeln.

Skuggfolket stapplar nu in i en andningshål. Under vecka 44 så far eleverna på höstlov och skuggfolket får andas en stund, och ägna sig åt att öka sin kunskap samt den föga inspirerande uppgiften att komma ikapp. Ikapp med sig själv.

Så ser du en medlem av skuggfolket under den här veckan. Ser du hans stapplande gång, bleka ansikte och djupa ringar under ögonen. Spring inte åt andra hållet! Skuggfolket äter inte hjärnor som de gör på film. Skuggfolket vill bara ha lite, lite vila. Ett uppmuntrande ord på vägen. Kanske en kram. Vad vet jag.

Ta ditt ansvar krama en och annan lärare och säg åt dem att de är bra och att de gör ett fantastiskt jobb med era underbara ungar.

Därför skola

Frågan ”Varför skola?” har cirkulerat ett tag på Twitter nu, det är en fråga som jag tycker används som ett svar och inte som som en fråga. Ett retoriskt grepp där frågan har blivit viktigare än de eventuella svaren som kommer upp. Jag är mycket mer intresserad av svaren på frågan än frågan i sig, de kommer dock inte fram, de svar som jag sett diskuterats är kanske mer raljerande, om skolan som barnförvaring för arbetande föräldrar exempelvis.

”Varför skola?”
Skolan har några uppdrag som den är lämpad för, men för att vi ska nå fram till dem så måste vi vara med på vad vi menar med skola. Vad är en skola?

Är det den fysiska byggnaden vi menar? Ja jag gör det också även om jag tror att den fysiska byggnaden kommer att bli mindre viktig i framtiden dock inte helt utdaterad. Jag kommer till varför.

Vad är en skola?
Ordet skola betyder ungefär plats för utbildning, eller kanske plats för övning ungefär. Ordet skola är grekiska och betydde från början fritid, alltså tid fri från arbete. Så skolan är alltså en plats för utbildning, bra då vet vi vad vi gör. I skolan ska de som platsen är till för, alltså elever lära och törs jag säga det öva.

Varför behöver vi en speciell plats för lärande, lär vi inte hela tiden?
Jo vi lär oss hela tiden, alla människor har dock olika möjligheter att lära. Våra föräldrar kan hjälpa oss olika mycket, vi har olika förmåga och olika vilja att lära. Skolan finns där som en plats där alla ska få möjligheten att lära på sitt sätt. Det är ett oerhört högt satt mål, men det är något som vi blir bättre på.

Forskning visar att lärande sker bäst i heterogena grupper. Vi får ett bättre resultat för det kollektiva lärandet i grupper där elever med olika förmågor och bakgrunder samsas. Det är alltså bra för oss att samsas i grupper med anda människor. Därför är byggnaden viktig, därför är faktiskt klassrummet viktigt.

Klassrummet
Rummet där vi traditionellt bedriver skola kallar vi lite slarvigt för klassrum. Jag antar att ordet kommer ifrån att det är ett rum för en klass att vara i. Grejen med klassrummet som jag ser det är att vi samlas där av en orsak. När vi går in där så är vi överens om vad som ska hända. Vi är där för att lära oss. Bra ställe det måste sägas.

Gruppen som samlas i klassrummet har ofta spenderat en hel del tid tillsammans. De vet vilka de är och de vet också vad de kan förvänta sig av sina kamrater runt omkring. Relationerna i gruppen är något som vi arbetar mycket med i skolan. När en ny grupp samlas, exempelvis en ny år sju så tar det ett tag för saker att sätta sig. Det kanske är lite pratigt och stökigt till en början, koncentrationen är troligtvis mer på de nya sociala kontakterna än på lärandet. Det är inte konstigt, det är så vi fungerar. Vi behöver skapa relationer först, sedan kan vi koncentrera oss på det vi gör. Därför är det viktigt att vi träffas, gör saker tillsammans och lär känna varandra. Annas kommer vi spendera tiden med att funderar på vad de andra är för typer.

Därför skola!
Så skolan finns av många olika orsaker, det behöver inte vara en fysisk byggnad men jag tror att det är att föredra även om kommunikation över nätet blir så bra att de nästan är samma sak som att vara i ett rum tillsammans. Vi behöver andra för att lära, att ha en plats där vi vet att vi kan göra det är ta mig tusan den bästa idén någonsin. För det är det som är grejen, skolan och lärande gör vi bättre tillsammans med andra!

För mig är också skolan ett samhällsprojekt. Lärande är inte bara ett individuellt projekt utan det handlar också om vad vi tillsammans behöver. Det må så vara att det handlar om att säkerställa produktion som Sir Ken Robinson talar om, men det kan också vara för att säkerställa en hög grad av innovation i framtiden.

—————-

Två månader senare
Den här texten skrev jag för rätt länge sedan, jag vart inte nöjd så jag la den åt sidan för att komma tillbaka senare. Nu är det senare och jag har reviderat den lite, men inte så mycket.

Det som hänt i diskussionen på twitter under de här månaderna är jag inte heller säker på eftersom jag helt enkelt inte varit så mycket på twitter under sommaren. Jag tröttnade på rundgången. Nu är jag tillbaka och ”Varför skola” finns fortfarande kvar. Inte lika frekvent, men frågan ställs fortfarande och svaren verkar fortfarande inte vara så intressanta.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 079 andra följare

%d bloggare gillar detta: