Om svensk skolkultur, målstyrning och internationella mätningar…

Det pratas om skolans nedgång, försämrade resultat, betygsinflation. Men är det sanningen? Är det verkligen så att den svenska skolan är sämre än den var, och att den svenska skolan tappar i jämförelse med andra länder?

Till att börja med, ja Sverige presterar sämre i jämförelse med andra länder i internationella mätningar som exempelvis PISA eller TIMMSS. Våra resultat när de gäller klassiska skolkunskaper sjunker, våra elever är sämre på det.

Hur fungerar ett svenskt klassrum?
http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/pratigsvenskskolkultur.5.1a89aae413f312e81a273.html

Ta en titt på rubriken till artikeln, svenska barn pratar, diskuterar, funderar högt och tillsammans. Det är en komplicerad miljö som vi med flit har skapat, vi vill att elever från unga år ska vara delaktiga, ifrågasättande, veta sina rättigheter. Elever i svenska klassrum ska ha inflytande över sin undervisning och svenska lärare förväntas hantera eleverna önskningar och tillmötesgå dem.

För att se vad svenska elever kan så måste man testa dem på det sätt de arbetar. Vi kan inte tro att kunskap som tillägnans på ett sätt kan testas på ett annat och ge samma resultat.

 ”Analyserna i TIMSS- R bygger på alltför grova kategoriseringar och för korta sekvenser för att kunna göra de generaliseringar som förs fram.
Och, menar Sverker Lindblad, svensk klassrumspraktik främjar ett annat lärande än vad vi sett av motsvarande studier i exempelvis Kina eller Japan. Svenska elever utvecklar en känsla för samtal, diskussion och komplicerat talat språk, de blir duktiga i att följa med i de komplexa samspel som sker i klassrummet under en lektion. Dessa förmågor syns emellertid inte i de internationella mätningarna, eftersom det inte är den typen av kunskap som undersöks.”
Källa: http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/pratigsvenskskolkultur.5.1a89aae413f312e81a273.html

Så är det bra eller dåligt?
Vi måste ställa oss den frågan, paradigmskiftet som skett i den svenska skolan under 90 och 00 talen har varit total. Både på grund av våra statliga styrmedel där läraren och skolan har fått en annan roll, och en teknikdriven samhällsutveckling där information har blivit mer och mer lättillgänglig och mer och mer osäker.

Är det verkligen lika viktigt med klassiska skolkunskaper som den som PISA och TIMSS mäter idag som det var för 30 år sedan. Eller är det dynamiska svenska klassrummet, där elevers åsikter tas på allvar faktiskt att föredra.

Framtiden skola redan idag?
Vi pratar om framtidens skola, jag vill påstå att vi skapade framtiden skolan redan under 90-talet i Sverige. Vi skapade klassrum där dialogen var i centrum, där multitasking blev viktigt. Är det inte det vi efterlyser i vår jakt på den framtida skolan?

Målstyrning
En av ”sanningarna” som växt fram på senare år att för att vara effektiv och kunna skapa framgång så måste man mäta allt. För att vi ska kunna mäta så måste vi ha mål, mätbara mål så att vi kan avgöra om vi varit framgångsrika eller inte.

PISA och TIMSS och andra skolmätningar ger oss dessa avstämningspunkter, vi mäter den svenska skolan. Problemet är bara att vi mäter den svenska skolan utifrån mål som vi i skolan inte arbetar med. Är då dessa mätningar valida för den svenska skolan? Varför är vi så intresserade av mätningar som mäter andra mål?

Är det bra med målstyrning?
http://www.hhs.se/se/BusinessAndSociety/Press/pressmeddelanden/Pages/110908.aspx

Arbetsgrupper som arbetar efter tydliga mål är mindre effektiva än grupper som ser sitt uppdrag som mer komplext, och förhåller sig till en mängd syften, mål och aspekter samtidigt – säger artikeln.

Det är väl så den svenska skolan fungerar. För att en lärare ska vara framgångsrik i sin praktik så behöver vi ha fokus på flera olika situationer, mål och förutsättningar samtidigt. Vi behöver kunna lära känna elever för att möta dem där de är, vi behöver ha koll på kunskapsmål, färdighetsmål och bedömning av dessa. Vi behöver följa med i elever diskussioner och styra dessa diskussioner i rätt riktning och vi måste se till att varje elever mår bra, och stötta dem som inte gör det.

Vad ska vi då göra?
Ska vi skapa mål som syftar till att Sverige presterar bättre i internationella undersökningar? Eller ska vi låta skola vara komplex och låta lärare arbeta i en komplex vardag.

Kan vi lita på att lärarna?
Ett av de stora problemen med den svenska skolutvecklingen är att när vi släppt in elevens åsikter i klassrummen, när vi strävar efter ett demokratiskt klassrum med en dynamisk struktur, så har misstron mot läraren växt.

Ska lärare få chansen att styra klassrummen i en dynamisk verklighet så måste samhället lita på dem. Ge lärarna vårt förtroende så att de får möjligheten att leda våra elever i ett komplext klassrum som passar en allt mer komplex värld.

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Intressant inlägg Petter. Ja jag tror vi ofta slår in öppna dörrar och jag håller med dig om att framtiden skola redan är här. Det innebär förstås inte att problemen lyser med sin frånvaro. När jag härom dagen tog upp problemet med att alltfler elever har svårt för begreppsförståelse och språklig förmåga så fick jag frågan om jag inte också såg de många och bättre färdigheterna som elever har idag jämfört med tidigare. Då tog jag upp just det du skriver om. Ibland tycker jag diskussionen hamnar snett för att det handlar om antingen eller. I en komplex värld är det viktigare än någonsin att även ha de kunskaper som t.ex PISA mäter. Även om den analytiska och kritiska förmågan är bra så bör man veta vad man analyserar, kunna sätta in sina slutsatser i ett rimligt sammanhang och inte minst rent språkligt kunna förmedla detta. Många av de skolfakta som jag en gång fick lära mig i skolan (1970-80-tal) och som till synes är irrelevanta har visat sig vara mycket användbara och viktiga i sammanhang längre fram i livet. Till synes onödiga fakta har senare fungerat som exempel när det gäller att förstå olika processer och strukturer och t.o.m. tyska kasus har faktiskt berikat min språkliga förmåga i svenska.

    Med andra ord är det inte lite vi behöver kunna i dagens mer komplexa och kunskapsintensiva samhälle. Lärandet sker i skolan, utanför skolan och fortsätter livet igenom. Vi kommer inte längre stanna på samma arbetsplats och ens i samma yrke och jag tror att unga idag får räkna med en växling mellan arbete och studier livet igenom. Skolan lägger dock grunden, inte minst för elever som kommer från icke akademiska familjer. En fråga som jag därför tycker borde diskuteras mer är den halverade samhällskunskapskursen på gymnasiets praktiska program. Vad tycker du om det?

    Svara
    • Jo jag håller med om att all kunskap är viktig även den som PISA mäter, analys och reflektion kan inte ske utan den kunskapen. Precis som du säger så är det inte lite en skolelev ska kunna, och frågan är hur vi ska lyckas hinna med både och. Vilken väg som är rätt att gå det vet vi nog inte förrän efteråt.

      Att halvera samhällskunskapskursen på praktiska program så tycker jag personligen att det är helt fel väg att gå. Jag vet inte vad eleverna gör istället iofs, men just samhällskunskapen tycker jag är så central att den bör snarare utökas. Kunskap om samhället och hur det fungerar med alla dessa beståndsdelar tror jag kommer vli än viktigare i en mer flexibel värld där vi inte kommer att vara på samma plats hela livet. Ska vi röra på oss, kunna hitta nya arbeten osv. så behöver vi känna till grundförutsättningarna för livet omkring oss.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: