Skuggfolket

Ju längre in i höstmörkret man kommer ju vanligare blir de. Bleka människor med mörka ringa under ögonen, som stapplar omkring i långa korridorer på landets institutioner för utbildning. De äter inte hjärna, men de försöker med alla medel fylla barnens hjärnor och skapa en framtid för dessa underbara ungar.

Skuggfolket kämpar i motvind, var de än vänder sig får de veta att de inte duger. Det står i media, både gammal och ny. Det sägs på stan och det diskuteras mellan matdiskarna på både ICA och Konsum.

Det skuggfolket skulle behövt är en klapp på axeln.

Skuggfolket stapplar nu in i en andningshål. Under vecka 44 så far eleverna på höstlov och skuggfolket får andas en stund, och ägna sig åt att öka sin kunskap samt den föga inspirerande uppgiften att komma ikapp. Ikapp med sig själv.

Så ser du en medlem av skuggfolket under den här veckan. Ser du hans stapplande gång, bleka ansikte och djupa ringar under ögonen. Spring inte åt andra hållet! Skuggfolket äter inte hjärnor som de gör på film. Skuggfolket vill bara ha lite, lite vila. Ett uppmuntrande ord på vägen. Kanske en kram. Vad vet jag.

Ta ditt ansvar krama en och annan lärare och säg åt dem att de är bra och att de gör ett fantastiskt jobb med era underbara ungar.

Annonser

Därför skola

Frågan ”Varför skola?” har cirkulerat ett tag på Twitter nu, det är en fråga som jag tycker används som ett svar och inte som som en fråga. Ett retoriskt grepp där frågan har blivit viktigare än de eventuella svaren som kommer upp. Jag är mycket mer intresserad av svaren på frågan än frågan i sig, de kommer dock inte fram, de svar som jag sett diskuterats är kanske mer raljerande, om skolan som barnförvaring för arbetande föräldrar exempelvis.

”Varför skola?”
Skolan har några uppdrag som den är lämpad för, men för att vi ska nå fram till dem så måste vi vara med på vad vi menar med skola. Vad är en skola?

Är det den fysiska byggnaden vi menar? Ja jag gör det också även om jag tror att den fysiska byggnaden kommer att bli mindre viktig i framtiden dock inte helt utdaterad. Jag kommer till varför.

Vad är en skola?
Ordet skola betyder ungefär plats för utbildning, eller kanske plats för övning ungefär. Ordet skola är grekiska och betydde från början fritid, alltså tid fri från arbete. Så skolan är alltså en plats för utbildning, bra då vet vi vad vi gör. I skolan ska de som platsen är till för, alltså elever lära och törs jag säga det öva.

Varför behöver vi en speciell plats för lärande, lär vi inte hela tiden?
Jo vi lär oss hela tiden, alla människor har dock olika möjligheter att lära. Våra föräldrar kan hjälpa oss olika mycket, vi har olika förmåga och olika vilja att lära. Skolan finns där som en plats där alla ska få möjligheten att lära på sitt sätt. Det är ett oerhört högt satt mål, men det är något som vi blir bättre på.

Forskning visar att lärande sker bäst i heterogena grupper. Vi får ett bättre resultat för det kollektiva lärandet i grupper där elever med olika förmågor och bakgrunder samsas. Det är alltså bra för oss att samsas i grupper med anda människor. Därför är byggnaden viktig, därför är faktiskt klassrummet viktigt.

Klassrummet
Rummet där vi traditionellt bedriver skola kallar vi lite slarvigt för klassrum. Jag antar att ordet kommer ifrån att det är ett rum för en klass att vara i. Grejen med klassrummet som jag ser det är att vi samlas där av en orsak. När vi går in där så är vi överens om vad som ska hända. Vi är där för att lära oss. Bra ställe det måste sägas.

Gruppen som samlas i klassrummet har ofta spenderat en hel del tid tillsammans. De vet vilka de är och de vet också vad de kan förvänta sig av sina kamrater runt omkring. Relationerna i gruppen är något som vi arbetar mycket med i skolan. När en ny grupp samlas, exempelvis en ny år sju så tar det ett tag för saker att sätta sig. Det kanske är lite pratigt och stökigt till en början, koncentrationen är troligtvis mer på de nya sociala kontakterna än på lärandet. Det är inte konstigt, det är så vi fungerar. Vi behöver skapa relationer först, sedan kan vi koncentrera oss på det vi gör. Därför är det viktigt att vi träffas, gör saker tillsammans och lär känna varandra. Annas kommer vi spendera tiden med att funderar på vad de andra är för typer.

Därför skola!
Så skolan finns av många olika orsaker, det behöver inte vara en fysisk byggnad men jag tror att det är att föredra även om kommunikation över nätet blir så bra att de nästan är samma sak som att vara i ett rum tillsammans. Vi behöver andra för att lära, att ha en plats där vi vet att vi kan göra det är ta mig tusan den bästa idén någonsin. För det är det som är grejen, skolan och lärande gör vi bättre tillsammans med andra!

För mig är också skolan ett samhällsprojekt. Lärande är inte bara ett individuellt projekt utan det handlar också om vad vi tillsammans behöver. Det må så vara att det handlar om att säkerställa produktion som Sir Ken Robinson talar om, men det kan också vara för att säkerställa en hög grad av innovation i framtiden.

—————-

Två månader senare
Den här texten skrev jag för rätt länge sedan, jag vart inte nöjd så jag la den åt sidan för att komma tillbaka senare. Nu är det senare och jag har reviderat den lite, men inte så mycket.

Det som hänt i diskussionen på twitter under de här månaderna är jag inte heller säker på eftersom jag helt enkelt inte varit så mycket på twitter under sommaren. Jag tröttnade på rundgången. Nu är jag tillbaka och ”Varför skola” finns fortfarande kvar. Inte lika frekvent, men frågan ställs fortfarande och svaren verkar fortfarande inte vara så intressanta.

Om svensk skolkultur, målstyrning och internationella mätningar…

Det pratas om skolans nedgång, försämrade resultat, betygsinflation. Men är det sanningen? Är det verkligen så att den svenska skolan är sämre än den var, och att den svenska skolan tappar i jämförelse med andra länder?

Till att börja med, ja Sverige presterar sämre i jämförelse med andra länder i internationella mätningar som exempelvis PISA eller TIMMSS. Våra resultat när de gäller klassiska skolkunskaper sjunker, våra elever är sämre på det.

Hur fungerar ett svenskt klassrum?
http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/pratigsvenskskolkultur.5.1a89aae413f312e81a273.html

Ta en titt på rubriken till artikeln, svenska barn pratar, diskuterar, funderar högt och tillsammans. Det är en komplicerad miljö som vi med flit har skapat, vi vill att elever från unga år ska vara delaktiga, ifrågasättande, veta sina rättigheter. Elever i svenska klassrum ska ha inflytande över sin undervisning och svenska lärare förväntas hantera eleverna önskningar och tillmötesgå dem.

För att se vad svenska elever kan så måste man testa dem på det sätt de arbetar. Vi kan inte tro att kunskap som tillägnans på ett sätt kan testas på ett annat och ge samma resultat.

 ”Analyserna i TIMSS- R bygger på alltför grova kategoriseringar och för korta sekvenser för att kunna göra de generaliseringar som förs fram.
Och, menar Sverker Lindblad, svensk klassrumspraktik främjar ett annat lärande än vad vi sett av motsvarande studier i exempelvis Kina eller Japan. Svenska elever utvecklar en känsla för samtal, diskussion och komplicerat talat språk, de blir duktiga i att följa med i de komplexa samspel som sker i klassrummet under en lektion. Dessa förmågor syns emellertid inte i de internationella mätningarna, eftersom det inte är den typen av kunskap som undersöks.”
Källa: http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/pratigsvenskskolkultur.5.1a89aae413f312e81a273.html

Så är det bra eller dåligt?
Vi måste ställa oss den frågan, paradigmskiftet som skett i den svenska skolan under 90 och 00 talen har varit total. Både på grund av våra statliga styrmedel där läraren och skolan har fått en annan roll, och en teknikdriven samhällsutveckling där information har blivit mer och mer lättillgänglig och mer och mer osäker.

Är det verkligen lika viktigt med klassiska skolkunskaper som den som PISA och TIMSS mäter idag som det var för 30 år sedan. Eller är det dynamiska svenska klassrummet, där elevers åsikter tas på allvar faktiskt att föredra.

Framtiden skola redan idag?
Vi pratar om framtidens skola, jag vill påstå att vi skapade framtiden skolan redan under 90-talet i Sverige. Vi skapade klassrum där dialogen var i centrum, där multitasking blev viktigt. Är det inte det vi efterlyser i vår jakt på den framtida skolan?

Målstyrning
En av ”sanningarna” som växt fram på senare år att för att vara effektiv och kunna skapa framgång så måste man mäta allt. För att vi ska kunna mäta så måste vi ha mål, mätbara mål så att vi kan avgöra om vi varit framgångsrika eller inte.

PISA och TIMSS och andra skolmätningar ger oss dessa avstämningspunkter, vi mäter den svenska skolan. Problemet är bara att vi mäter den svenska skolan utifrån mål som vi i skolan inte arbetar med. Är då dessa mätningar valida för den svenska skolan? Varför är vi så intresserade av mätningar som mäter andra mål?

Är det bra med målstyrning?
http://www.hhs.se/se/BusinessAndSociety/Press/pressmeddelanden/Pages/110908.aspx

Arbetsgrupper som arbetar efter tydliga mål är mindre effektiva än grupper som ser sitt uppdrag som mer komplext, och förhåller sig till en mängd syften, mål och aspekter samtidigt – säger artikeln.

Det är väl så den svenska skolan fungerar. För att en lärare ska vara framgångsrik i sin praktik så behöver vi ha fokus på flera olika situationer, mål och förutsättningar samtidigt. Vi behöver kunna lära känna elever för att möta dem där de är, vi behöver ha koll på kunskapsmål, färdighetsmål och bedömning av dessa. Vi behöver följa med i elever diskussioner och styra dessa diskussioner i rätt riktning och vi måste se till att varje elever mår bra, och stötta dem som inte gör det.

Vad ska vi då göra?
Ska vi skapa mål som syftar till att Sverige presterar bättre i internationella undersökningar? Eller ska vi låta skola vara komplex och låta lärare arbeta i en komplex vardag.

Kan vi lita på att lärarna?
Ett av de stora problemen med den svenska skolutvecklingen är att när vi släppt in elevens åsikter i klassrummen, när vi strävar efter ett demokratiskt klassrum med en dynamisk struktur, så har misstron mot läraren växt.

Ska lärare få chansen att styra klassrummen i en dynamisk verklighet så måste samhället lita på dem. Ge lärarna vårt förtroende så att de får möjligheten att leda våra elever i ett komplext klassrum som passar en allt mer komplex värld.

Skapade motsatser

Jag tjatar en del om olika saker, jag kanske är tröttsam men för mig är det viktigt.

En sak jag tjatat om det sista är det jag skrev om i föregående post. Hur en allt för negativ bild av skolan skapats i vår iver att göra bättre. En annan är lärares arbetsbelastning, dokumentation, och antalet betyg som en lärare kan använda för.

En annan sak som jag tjatar om så fort jag får chansen är skapade motsättningar. Med det menar jag de diskussioner som ställer två saker mot varandra som inte nödvändigtvis måste vara antingen eller. 

Lärare eller datorer
En diskussion som förs nu är den där datorer ställs mot antalet lärare i skolan. Ja jag förstår att det handlar om budget och att om vi satsar på en dator till varje elev så betyder det att vi inte kommer ha råd att anställa tillräckligt många lärare. 

Men, hur kan vi ställa dessa kostnader mot varandra? Hur kan vi säga att skolan ska vara det enda stället i samhället som inte är digitaliserat? Kan vi verkligen skapa motsättningen mellan personal och nödvändigt material?

Elever eller lärare
De senaste åren har jag hört det oftare och oftare. När lärare höjer rösten för sina arbetsvillkor, för sina löner för att skapa en situation som är dräglig för oss, för att kunna göra ett bra jobb.

Argumenten som kommer är ungefär så här – ”Nej vi kan inte prata om lärares arbetsmiljö för det är viktigare med elevernas.” Eller ”Det är mest fokus på lärares arbetsvillkor, och då glömmer vi elevernas bästa.”

VA?

Var i hela friden finns motsättningen? Varför skapar vi den? Vad är det som driver oss att skapa konflikter som inte finns?

En satsning på lärarna är en satsning på eleverna! Vi satsar inte på lärarna istället för eleverna! 

En satsning på lärarnas arbetsmiljö är en satsning på elevernas arbetsmiljö! Det är samma plats, samma skola, samma arbetsmiljö! 

 

Förmågan – den nya heliga gralen

Vi pratar numer om förmågor, det gör jag också. Kunskaper nämns inte så mycket utan det är förmågan som är i centrum i vår diskussion kring lärande. Det är en bra utveckling på många sätt, men som så ofta i den pedagogiska diskussionen så tycks vi bara kunna hålla en boll i luften samtidigt. När pendeln slår över så slår den nästan alltid över för långt. Det som den här gången drog pendeln för långt var en artikel om ”De stora fem” av Göran Svanelid. 

De stora fem
Det positiva med ide om ”de stora fem” är att det tar utgångspunkten i elevens vardag och att det handlar om att skapa sammanhang och kontinuitet för eleverna i sitt arbete. Det är en intressant analys av Lgr11, och sammanfattar de förmågor som våra elever skall arbeta med och utveckla under sina 9 år i grundskolan.

Idén i sig är intressant, och är bra att vara medveten om. Det är användbart i kommunikation med elever och föräldrar för att skapa en helhet i det vi gör i skolan.

Dock så är ”De stora fem” är en modell, en modell av en läroplan. Lgr11 är mycket mer komplex än vad modellen är och om vi baserar vårt arbete på modellen så missar vi komplexiteten. Hur ska eleverna kunna nå de mål som står i kursplanerna när de inte ges chans att se alla delar?

Vad vi än tycker om det så har vi en väldigt klar uppgift när det gäller att följa våra elevers kunskapsutveckling och i vilken grad de når de mål som är uppsatta. Nivån på kunskaper finns ingen annanstans än i de enskilda kursplanernas kunskapskrav. De är i relation till kunskapskraven vi skall göra vår bedömning.

Kunskaper
Syftestexten till alla ämnen utom Idrott och hälsa inleds med en mening som är formulerade ungefär så här.

”Undervisningen i ämnet samhällskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunska­per om hur individen och samhället påverkar varandra”

Exempelmeningen ovan kommer från samhällskunskapens kursplan men alla övriga utom Idrott och hälsa låter ungefär likadant. Teknikämnet använder ordet kunnande istället för kunskap.

Min tolkning av syftet med våra skolämnen är att eleverna ska ges möjlighet att tillskansa sig kunskaper om dessa ämnen, dessa kunskaper ska sedan kunna utvecklas och användas på olika sätt – dvs. förmågor. Syftet med varje ämne tar alltså sin utgångspunkt i kunskapen om ämnet och bygger på med förmågan att använda kunskapen. Inte tvärt om.

Kunskapskrav
Ordet kunskapskrav är annorlunda än det ordet mål som vi använde i Lpo94. Kunskapskravet är mer definitivt och på något vis hårdare än mål. I kunskapskraven finns nivåerna i vår bedömning. Det är i kunskapskraven vi hittar det vi ska jämföra våra elevers kunskaper emot, det är i kunskapskraven vi hittar nästa steg för eleven i den formativa processen.

Kunskapskraven är baserade på elevers kunskaper i ämnet. De ska kunna använda förmågorna i relation till ämnets innehåll. Det räcker inte med att kunna resonera, de ska kunna resonera om flera olika innehåll och visa att de kan det.

Hur skall pendeln slå nu?
Förmågorna skall behandlas med hjälp av kunskapen inom de olika ämnena. Förmåga i sig blir många gånger meningslös utan kunskaperna. Jag tar min utgångspunkt i SO – ämnena eftersom det är där jag är hemmastadd, men för att kunna resonera, eller analysera så måste man kunna göra det om ett innehåll. Vi kan inte och bör inte göra generella bedömningar av de olika förmågorna utan vi måste relatera dem till det innehållet vi arbetar med.

Det är därför jag undrar vad som händer om ”De stora fem” får för stor genomslagskraft. Blir kunskaperna ännu mer satta på undantag för en mer generell skola? Det är en stor risk.

Vi måste låta bedömningen ta sin utgångspunkt i kunskaperna precis som syftestexterna säger.

——————–

–       Jag började skriva den här texten innan Joel Rudnerts artikel publicerades i pedagogiska magasinet. Det är en intressant text som poängterar mycket av det som jag försöker belysa här.

–       I den här texten använder jag ordet kunskaper eftersom det blir enklare så. Med det menar jag ämnesspecifika kunskaper. Alltså fakta, men också förståelse, förtrogenhet och färdigheter.

 

När skall vi satsa på samhällskunskapen?

Så fort det görs ett utspel om en satsning på skolan så skall det satsas på språk eller matte och NO. Det är de kunskaperna som Sveriges barn behöver i en framtida värld som det heter så fint. Min reaktion på dessa utspel brukar bli ett lakoniskt skämt.

”Undrar när det kommer en samhällskunskapssatsning?”

Det är ett skämt med ett visst allvar, och det är dit jag vill komma idag.

Moderaterna pekar i sitt omdiskuterade utspel här om dagen ut just svenska, matte och språk som de viktigaste ämnen som det skulle satsas på med fler timmar. Gott så, jag håller med dessa tre ämnen är grunden för elevernas kunskapsinhämtning. Problemet med den här typen av uttalade satsningar på enskilda skolämnen är att de andra ämnena på automatik inte blir lika viktiga.

Det finns en tro att bara Lisa och Kalle kan läsa och räkna så kommer de lösa det där andra också. Jag är inte så säker på det.

Var är helheten?
När skolfolk pratar skolutveckling så vill vi ofta sammanföra ämnena, det står också väldigt tydligt i vår läroplan att vi skall sträva efter ämnesövergripande arbetssätt. Hur skall vi kunna göra det när vi om och om igen talar om att det är vissa färdigheter som är viktigare än andra?

Var är skolsatsningarna? Var är kunskapssatsningarna? Var är satsningarna på samhällsvetenskap?

Jag tror att om vi skall lyckas med en satsning på skolan så måste det vara hela skolan vi satsar på – inte vissa ämnen.

Varför just samhällskunskap?
Jo för att i mitt tycke är samhällskunskapen ett ämne på undantag – ett ämne som i praktiken har ett gigantiskt ansvar. Nämligen demokratiansvaret. Det är inte allt för länge sedan som rapporter om att dagens unga inte tror på demokratin och att de mycket väl kan tänka sig andra mer totalitära styrelseformer.

Så när skall vi satsa på Samhällskunskapen?

Svartvitt

Politik är svartvitt – det är meningen att det skall vara det. Politik är den verksamma delen av demokratin, det som driver demokratin och får det demokratiska samhället att leva. Utan politikens motsatser hade vi inte haft någon demokrati eftersom valet hade blivit meningslöst. Därför är politiken svartvit trots att de båda sidorna egentligen står väldigt när varandra. Inom politiken måste skillnaderna göras större och klyftorna göras djupare än vad de egentligen är.

Vissa saker skall skötas av politiken och mår bra av att diskuteras utifrån politikens svartvita perspektiv. Egentligen alla saker om de hålls på rätt nivå. Hamnar den svartvita politiska diskussionen på fel nivå så blir det inte bra.

Därför är det olyckligt när skola blir politik, för den svenska skolan har blivit politik. Kanske var det Björklund som drev skolan in i politiken, eller så kanske det är en naturlig väg för en verksamhet som inte riktigt fungerar som vi vill att den skall göra – för det är i politiken vi så ofta söker lösningen på våra problem. Problemet är bara att hela skolan har blivit politik, hela debatten kring skolan har blivit svartvit.

Gäller skoldiskussionen friskolor eller inte friskolor så kan det vara svartvitt. Gäller diskussionen om hur stora budgetanslag skolan skall ha, eller om elevpeng verkligen är ett  rättvist system så kan det vara svartvitt. Handlar det däremot om vilken metod jag använder i klassrummet, eller om läxor är bra eller inte då får det inte vara svartvitt.

Skolan skall vila på vetenskaplig grund heter det – vetenskap är inte svartvitt. Vetenskap är prövande, omvärderande, undersökande. Vetenskap är inte svartvitt vetenskap är nyanserat – var är nyanserna i skoldebatten?

Så låt oss införa lite mer nyanser i skoldebatten!

Diskussionen skall inte handla om läxa eller inte läxa – den skall handla om hemuppgifter som pedagogiskt verktyg och vad som är en bra hemuppgift och vad som är en dålig hemuppgift.

Diskussionen skall inte handla om flumpedagogik eller katederundervisning – den skall handla om vilka metoder som passar i vilka situationer. Vilka metoder som passar vilka lärare och framförallt vilka metoder som passar vilka elever.

Diskussionen skall inte handla om dator eller inte i skolan – datorn skall finnas där och diskussionen skall röra hur vi använder tekniken. Hur skapar vi bättre lärande.

Framförallt så skall inte pedagogik vara politik. Pedagogik skall vara vetenskap – och vi måste acceptera att inom vetenskapen omvärderar vi, testar, provar och gör nytt. Vi måste framförallt acceptera att människor är olika och att alla inte kan göra samma. Det handlar om situationen, lokalen och personerna som är där. Det kan inte vara samma, det skall inte vara samma.

Läraren skall vara den som bestämmer vilken metod som passar i vilket sammanhang.

Vilket är ditt Weapon Of Choice?

Jag har tystnat

Terminen har gått sin gång, tagit ut sin rätt och jag har tystnat. Inte för att jag vill, utan för att jag ärligt talat inte mäktar att formulera mig mer än vad jag redan gör. Jag har mycket att säga om allehanda ting som vanligt men det finns ingen kreativitet i fingrarna längre.

Det är de skriftliga omdömenas förbannelse

Vi ses när det lättat – som det ser ut nu till sommaren.
I övrigt finns jag på twitter – 140 tecken är lagom…

// Petter

De första veckorna med en ny grupp

Hur gör vi när vi lär känna nya elever? Vad har ni för strategi för att hitta dem?

Jag är SO lärare på högstadiet. (Kan man säga så, eller är jag Geografi- Historie- Religions- och Samhällskunskapslärare?)  Som SO lärare så har jag väldigt många saker jag vill ta reda på under de där första veckorna.

Vilka är ni?
Vem är du?
Vad kan ni redan?
Hur lär ni er?
Vad tycker ni om att göra?
Vilka behöver jag ha ett lite extra öga på?
Vem vinner på att jag inte hjälper till så mycket?
Köper ni mig som lärare? (Eller borde jag flyga och fara?)
Vilken typ av uppgifter borde vi jobba med?
På vilken nivå måste jag börja förklara?
Vad tycker vi är kul?
Vad är lagom?

Frågorna!
Det första jag gör är att försöka få koll på frågorna. Vilken typ av frågor ställer eleverna, vad är det de letar efter. Frågorna säger mer än svaren. För att få de där frågorna så måste jag hitta uppgifter som tvingar fram frågor och det jag märkt är att klassiska läsa texter och svara på frågor i boken lektioner skapar mer frågor än något annat. Jag vet inte varför men det fungerar väldigt bra. Det är där jag startar – fram med de gamla läroböckerna så kommer frågorna.

När arbetet är igång kan jag snurra runt i klassrummet och svara på eleverna frågor, hjälpa dem på deras nivå och få en bild av vilka de här eleverna är.

Uppgifter och prov
Jag använder också prov som avstämningspunkter i det här tidiga arbetet. Viktigt för mig är dock att eleverna har riktigt gott om tid i skolan att arbeta med innehållet till provet. Provet finns inte för att jag skall kontrollera vad varje elev har lärt sig, utan det handlar om vem eleverna är. Vad behöver vi arbeta vidare med hur skall vi angripa nästa uppgift. Det är grunden för mitt individualiseringsarbete att hitta nivåer och kunna hjälpa på rätt sätt för varje elev.

Tydlighet
Jag anstränger mig mycket för att eleverna skall vara medvetna om vad jag håller på med. Att mitt syfte med de där tidiga veckorna är mångbottnat. Jag ger er de här uppgifterna för att jag vill se in i era hjärnor.

Vem är du?

Hur gör ni?
Hur tänker ni kring de här tidiga veckorna, på vilket sätt gör ni?
Hur hittar ni svaren på frågan om vilka era elever är?
Framförallt hur hittar ni fram till hur varje elev lär sig?

Vi lär alla på olika sätt

En av de första saker jag berättar för mina elever är att jag kan inte berätta för någon om hur de lär sig, det måste de förstå och upptäcka själva.

En del människor är öppna, har stort självförtroende och gillar att prata, att ta för sig och lär sig fantastiskt genom att uttrycka sig muntligt tillsammans med andra. Andra människor har svårt att ta plats, tycker det är jobbigt med det muntliga och det blir bara kraftslöseri att tvinga sig att prata.

Under #skolchatt igår pratades det om den utåtriktade starka eleven, och jag håller inte riktigt med om det hållet diskussionen tog vägen.

Flödet i #skolchatt har växt under den senaste tiden och det blir svårare och svårare att hålla reda på alla trådar så rätta mig gärna om jag har fel.

Jag uppfattade det som många lärare tyckte att det var viktigt att dämpa de elever som tar mycket plats för att släppa fram alla. Jag håller med om det till viss del, men framförallt så håller jag inte med. För när är den utåtriktade ta plats eleven ett problem i så fall? När tar den utåtriktade eleven över? Jo jag ser egentligen bara en situation, och det är i helklassdiskussionen. I alla andra undervisningsformer så kan vi som lärare styra frågan, styra flödet och ge alla elever chansen att formulera sig, och föra fram sina tankar och idéer.

Vi skall anpassa undervisningssituationen efter eleven inte tvärt om
Alla elever lär sig på sitt sätt. Klassrummet och uppgiften skall vi anpassa efter hur eleverna är, hur de lär sig bäst och vad de behöver öva på. Spika inte in våra elever i en mall om hur det skall vara utan låt eleverna vara den de är och utgå ifrån det.

Är det en muntlig elev som har lätt att formulera sig och gärna gör det högt så skall hen få göra det. Skapa situationer som gör det möjligt.
Är det en skriftlig elev som har lätta att formulera sig i text? Låt hen få gör det.
Är det en blyg elev som har svårt att få saker och ting sagt eftersom de inte vågar? Hitta former som ger hen trygghet. Skype är mitt redskap för dessa elever just nu. Andra sociala medier funkar säkert också.
Är det en elev som inte vill prata och inte vill skriva? Hitta tider för enskilda samtal, om så bara tre minuter.

Den utåtriktade eleven är en resurs, inte på det viset att de får ett uppdrag utan en resurs som kan föra diskussionen framåt. Inte varje lektion, inte varje dag. Men låt den utåtriktade eleven vara som den är. Låt den utåtriktade eleven ta plats och lära sig på sitt sätt!

Sedan finns det en genusaspekt på det hela också, men det diskuterar vi en annan dag.

%d bloggare gillar detta: