Därför skola

Frågan ”Varför skola?” har cirkulerat ett tag på Twitter nu, det är en fråga som jag tycker används som ett svar och inte som som en fråga. Ett retoriskt grepp där frågan har blivit viktigare än de eventuella svaren som kommer upp. Jag är mycket mer intresserad av svaren på frågan än frågan i sig, de kommer dock inte fram, de svar som jag sett diskuterats är kanske mer raljerande, om skolan som barnförvaring för arbetande föräldrar exempelvis.

”Varför skola?”
Skolan har några uppdrag som den är lämpad för, men för att vi ska nå fram till dem så måste vi vara med på vad vi menar med skola. Vad är en skola?

Är det den fysiska byggnaden vi menar? Ja jag gör det också även om jag tror att den fysiska byggnaden kommer att bli mindre viktig i framtiden dock inte helt utdaterad. Jag kommer till varför.

Vad är en skola?
Ordet skola betyder ungefär plats för utbildning, eller kanske plats för övning ungefär. Ordet skola är grekiska och betydde från början fritid, alltså tid fri från arbete. Så skolan är alltså en plats för utbildning, bra då vet vi vad vi gör. I skolan ska de som platsen är till för, alltså elever lära och törs jag säga det öva.

Varför behöver vi en speciell plats för lärande, lär vi inte hela tiden?
Jo vi lär oss hela tiden, alla människor har dock olika möjligheter att lära. Våra föräldrar kan hjälpa oss olika mycket, vi har olika förmåga och olika vilja att lära. Skolan finns där som en plats där alla ska få möjligheten att lära på sitt sätt. Det är ett oerhört högt satt mål, men det är något som vi blir bättre på.

Forskning visar att lärande sker bäst i heterogena grupper. Vi får ett bättre resultat för det kollektiva lärandet i grupper där elever med olika förmågor och bakgrunder samsas. Det är alltså bra för oss att samsas i grupper med anda människor. Därför är byggnaden viktig, därför är faktiskt klassrummet viktigt.

Klassrummet
Rummet där vi traditionellt bedriver skola kallar vi lite slarvigt för klassrum. Jag antar att ordet kommer ifrån att det är ett rum för en klass att vara i. Grejen med klassrummet som jag ser det är att vi samlas där av en orsak. När vi går in där så är vi överens om vad som ska hända. Vi är där för att lära oss. Bra ställe det måste sägas.

Gruppen som samlas i klassrummet har ofta spenderat en hel del tid tillsammans. De vet vilka de är och de vet också vad de kan förvänta sig av sina kamrater runt omkring. Relationerna i gruppen är något som vi arbetar mycket med i skolan. När en ny grupp samlas, exempelvis en ny år sju så tar det ett tag för saker att sätta sig. Det kanske är lite pratigt och stökigt till en början, koncentrationen är troligtvis mer på de nya sociala kontakterna än på lärandet. Det är inte konstigt, det är så vi fungerar. Vi behöver skapa relationer först, sedan kan vi koncentrera oss på det vi gör. Därför är det viktigt att vi träffas, gör saker tillsammans och lär känna varandra. Annas kommer vi spendera tiden med att funderar på vad de andra är för typer.

Därför skola!
Så skolan finns av många olika orsaker, det behöver inte vara en fysisk byggnad men jag tror att det är att föredra även om kommunikation över nätet blir så bra att de nästan är samma sak som att vara i ett rum tillsammans. Vi behöver andra för att lära, att ha en plats där vi vet att vi kan göra det är ta mig tusan den bästa idén någonsin. För det är det som är grejen, skolan och lärande gör vi bättre tillsammans med andra!

För mig är också skolan ett samhällsprojekt. Lärande är inte bara ett individuellt projekt utan det handlar också om vad vi tillsammans behöver. Det må så vara att det handlar om att säkerställa produktion som Sir Ken Robinson talar om, men det kan också vara för att säkerställa en hög grad av innovation i framtiden.

—————-

Två månader senare
Den här texten skrev jag för rätt länge sedan, jag vart inte nöjd så jag la den åt sidan för att komma tillbaka senare. Nu är det senare och jag har reviderat den lite, men inte så mycket.

Det som hänt i diskussionen på twitter under de här månaderna är jag inte heller säker på eftersom jag helt enkelt inte varit så mycket på twitter under sommaren. Jag tröttnade på rundgången. Nu är jag tillbaka och ”Varför skola” finns fortfarande kvar. Inte lika frekvent, men frågan ställs fortfarande och svaren verkar fortfarande inte vara så intressanta.

Annonser

Om svensk skolkultur, målstyrning och internationella mätningar…

Det pratas om skolans nedgång, försämrade resultat, betygsinflation. Men är det sanningen? Är det verkligen så att den svenska skolan är sämre än den var, och att den svenska skolan tappar i jämförelse med andra länder?

Till att börja med, ja Sverige presterar sämre i jämförelse med andra länder i internationella mätningar som exempelvis PISA eller TIMMSS. Våra resultat när de gäller klassiska skolkunskaper sjunker, våra elever är sämre på det.

Hur fungerar ett svenskt klassrum?
http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/pratigsvenskskolkultur.5.1a89aae413f312e81a273.html

Ta en titt på rubriken till artikeln, svenska barn pratar, diskuterar, funderar högt och tillsammans. Det är en komplicerad miljö som vi med flit har skapat, vi vill att elever från unga år ska vara delaktiga, ifrågasättande, veta sina rättigheter. Elever i svenska klassrum ska ha inflytande över sin undervisning och svenska lärare förväntas hantera eleverna önskningar och tillmötesgå dem.

För att se vad svenska elever kan så måste man testa dem på det sätt de arbetar. Vi kan inte tro att kunskap som tillägnans på ett sätt kan testas på ett annat och ge samma resultat.

 ”Analyserna i TIMSS- R bygger på alltför grova kategoriseringar och för korta sekvenser för att kunna göra de generaliseringar som förs fram.
Och, menar Sverker Lindblad, svensk klassrumspraktik främjar ett annat lärande än vad vi sett av motsvarande studier i exempelvis Kina eller Japan. Svenska elever utvecklar en känsla för samtal, diskussion och komplicerat talat språk, de blir duktiga i att följa med i de komplexa samspel som sker i klassrummet under en lektion. Dessa förmågor syns emellertid inte i de internationella mätningarna, eftersom det inte är den typen av kunskap som undersöks.”
Källa: http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/pratigsvenskskolkultur.5.1a89aae413f312e81a273.html

Så är det bra eller dåligt?
Vi måste ställa oss den frågan, paradigmskiftet som skett i den svenska skolan under 90 och 00 talen har varit total. Både på grund av våra statliga styrmedel där läraren och skolan har fått en annan roll, och en teknikdriven samhällsutveckling där information har blivit mer och mer lättillgänglig och mer och mer osäker.

Är det verkligen lika viktigt med klassiska skolkunskaper som den som PISA och TIMSS mäter idag som det var för 30 år sedan. Eller är det dynamiska svenska klassrummet, där elevers åsikter tas på allvar faktiskt att föredra.

Framtiden skola redan idag?
Vi pratar om framtidens skola, jag vill påstå att vi skapade framtiden skolan redan under 90-talet i Sverige. Vi skapade klassrum där dialogen var i centrum, där multitasking blev viktigt. Är det inte det vi efterlyser i vår jakt på den framtida skolan?

Målstyrning
En av ”sanningarna” som växt fram på senare år att för att vara effektiv och kunna skapa framgång så måste man mäta allt. För att vi ska kunna mäta så måste vi ha mål, mätbara mål så att vi kan avgöra om vi varit framgångsrika eller inte.

PISA och TIMSS och andra skolmätningar ger oss dessa avstämningspunkter, vi mäter den svenska skolan. Problemet är bara att vi mäter den svenska skolan utifrån mål som vi i skolan inte arbetar med. Är då dessa mätningar valida för den svenska skolan? Varför är vi så intresserade av mätningar som mäter andra mål?

Är det bra med målstyrning?
http://www.hhs.se/se/BusinessAndSociety/Press/pressmeddelanden/Pages/110908.aspx

Arbetsgrupper som arbetar efter tydliga mål är mindre effektiva än grupper som ser sitt uppdrag som mer komplext, och förhåller sig till en mängd syften, mål och aspekter samtidigt – säger artikeln.

Det är väl så den svenska skolan fungerar. För att en lärare ska vara framgångsrik i sin praktik så behöver vi ha fokus på flera olika situationer, mål och förutsättningar samtidigt. Vi behöver kunna lära känna elever för att möta dem där de är, vi behöver ha koll på kunskapsmål, färdighetsmål och bedömning av dessa. Vi behöver följa med i elever diskussioner och styra dessa diskussioner i rätt riktning och vi måste se till att varje elever mår bra, och stötta dem som inte gör det.

Vad ska vi då göra?
Ska vi skapa mål som syftar till att Sverige presterar bättre i internationella undersökningar? Eller ska vi låta skola vara komplex och låta lärare arbeta i en komplex vardag.

Kan vi lita på att lärarna?
Ett av de stora problemen med den svenska skolutvecklingen är att när vi släppt in elevens åsikter i klassrummen, när vi strävar efter ett demokratiskt klassrum med en dynamisk struktur, så har misstron mot läraren växt.

Ska lärare få chansen att styra klassrummen i en dynamisk verklighet så måste samhället lita på dem. Ge lärarna vårt förtroende så att de får möjligheten att leda våra elever i ett komplext klassrum som passar en allt mer komplex värld.

Skapade motsatser

Jag tjatar en del om olika saker, jag kanske är tröttsam men för mig är det viktigt.

En sak jag tjatat om det sista är det jag skrev om i föregående post. Hur en allt för negativ bild av skolan skapats i vår iver att göra bättre. En annan är lärares arbetsbelastning, dokumentation, och antalet betyg som en lärare kan använda för.

En annan sak som jag tjatar om så fort jag får chansen är skapade motsättningar. Med det menar jag de diskussioner som ställer två saker mot varandra som inte nödvändigtvis måste vara antingen eller. 

Lärare eller datorer
En diskussion som förs nu är den där datorer ställs mot antalet lärare i skolan. Ja jag förstår att det handlar om budget och att om vi satsar på en dator till varje elev så betyder det att vi inte kommer ha råd att anställa tillräckligt många lärare. 

Men, hur kan vi ställa dessa kostnader mot varandra? Hur kan vi säga att skolan ska vara det enda stället i samhället som inte är digitaliserat? Kan vi verkligen skapa motsättningen mellan personal och nödvändigt material?

Elever eller lärare
De senaste åren har jag hört det oftare och oftare. När lärare höjer rösten för sina arbetsvillkor, för sina löner för att skapa en situation som är dräglig för oss, för att kunna göra ett bra jobb.

Argumenten som kommer är ungefär så här – ”Nej vi kan inte prata om lärares arbetsmiljö för det är viktigare med elevernas.” Eller ”Det är mest fokus på lärares arbetsvillkor, och då glömmer vi elevernas bästa.”

VA?

Var i hela friden finns motsättningen? Varför skapar vi den? Vad är det som driver oss att skapa konflikter som inte finns?

En satsning på lärarna är en satsning på eleverna! Vi satsar inte på lärarna istället för eleverna! 

En satsning på lärarnas arbetsmiljö är en satsning på elevernas arbetsmiljö! Det är samma plats, samma skola, samma arbetsmiljö! 

 

Jag är så trött på den negativa utgångspunkten

  • De tio punkterna i DN häromdagen.
  • Alla Björklunds utspel
  • De flesta utspel om skola från media
  • Fackens försök att få till bättre löner, bättre arbetsvillkor för sina medlemmar

…har en sak gemensamt. Det är en negativ utgångspunkt. Skolan är kass, och så här måste vi göra för att vi ska rädda den.

Det är en jargong, också bland lärare, att utgå från det negativa. (Det gäller också det utvidgade kollegiet på twitter som vi sjunger så stort lov om) Vi utgår från det negativa, vill vi göra något så tar vi utgångspunkten i  vad det är vi ska rädda. Skolan är ett sjunkande skepp. Skolan är i kris, det spelar ingen roll vad vi gör, vi måste ändå säga att skolan är i kris, kass och att de flesta lärare är så jävla dåliga att vi tar oss för pannan.

Det gäller även oss kära kollegor.

Vi får fan sluta med det nu!!!

Förmågan – den nya heliga gralen

Vi pratar numer om förmågor, det gör jag också. Kunskaper nämns inte så mycket utan det är förmågan som är i centrum i vår diskussion kring lärande. Det är en bra utveckling på många sätt, men som så ofta i den pedagogiska diskussionen så tycks vi bara kunna hålla en boll i luften samtidigt. När pendeln slår över så slår den nästan alltid över för långt. Det som den här gången drog pendeln för långt var en artikel om ”De stora fem” av Göran Svanelid. 

De stora fem
Det positiva med ide om ”de stora fem” är att det tar utgångspunkten i elevens vardag och att det handlar om att skapa sammanhang och kontinuitet för eleverna i sitt arbete. Det är en intressant analys av Lgr11, och sammanfattar de förmågor som våra elever skall arbeta med och utveckla under sina 9 år i grundskolan.

Idén i sig är intressant, och är bra att vara medveten om. Det är användbart i kommunikation med elever och föräldrar för att skapa en helhet i det vi gör i skolan.

Dock så är ”De stora fem” är en modell, en modell av en läroplan. Lgr11 är mycket mer komplex än vad modellen är och om vi baserar vårt arbete på modellen så missar vi komplexiteten. Hur ska eleverna kunna nå de mål som står i kursplanerna när de inte ges chans att se alla delar?

Vad vi än tycker om det så har vi en väldigt klar uppgift när det gäller att följa våra elevers kunskapsutveckling och i vilken grad de når de mål som är uppsatta. Nivån på kunskaper finns ingen annanstans än i de enskilda kursplanernas kunskapskrav. De är i relation till kunskapskraven vi skall göra vår bedömning.

Kunskaper
Syftestexten till alla ämnen utom Idrott och hälsa inleds med en mening som är formulerade ungefär så här.

”Undervisningen i ämnet samhällskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunska­per om hur individen och samhället påverkar varandra”

Exempelmeningen ovan kommer från samhällskunskapens kursplan men alla övriga utom Idrott och hälsa låter ungefär likadant. Teknikämnet använder ordet kunnande istället för kunskap.

Min tolkning av syftet med våra skolämnen är att eleverna ska ges möjlighet att tillskansa sig kunskaper om dessa ämnen, dessa kunskaper ska sedan kunna utvecklas och användas på olika sätt – dvs. förmågor. Syftet med varje ämne tar alltså sin utgångspunkt i kunskapen om ämnet och bygger på med förmågan att använda kunskapen. Inte tvärt om.

Kunskapskrav
Ordet kunskapskrav är annorlunda än det ordet mål som vi använde i Lpo94. Kunskapskravet är mer definitivt och på något vis hårdare än mål. I kunskapskraven finns nivåerna i vår bedömning. Det är i kunskapskraven vi hittar det vi ska jämföra våra elevers kunskaper emot, det är i kunskapskraven vi hittar nästa steg för eleven i den formativa processen.

Kunskapskraven är baserade på elevers kunskaper i ämnet. De ska kunna använda förmågorna i relation till ämnets innehåll. Det räcker inte med att kunna resonera, de ska kunna resonera om flera olika innehåll och visa att de kan det.

Hur skall pendeln slå nu?
Förmågorna skall behandlas med hjälp av kunskapen inom de olika ämnena. Förmåga i sig blir många gånger meningslös utan kunskaperna. Jag tar min utgångspunkt i SO – ämnena eftersom det är där jag är hemmastadd, men för att kunna resonera, eller analysera så måste man kunna göra det om ett innehåll. Vi kan inte och bör inte göra generella bedömningar av de olika förmågorna utan vi måste relatera dem till det innehållet vi arbetar med.

Det är därför jag undrar vad som händer om ”De stora fem” får för stor genomslagskraft. Blir kunskaperna ännu mer satta på undantag för en mer generell skola? Det är en stor risk.

Vi måste låta bedömningen ta sin utgångspunkt i kunskaperna precis som syftestexterna säger.

——————–

–       Jag började skriva den här texten innan Joel Rudnerts artikel publicerades i pedagogiska magasinet. Det är en intressant text som poängterar mycket av det som jag försöker belysa här.

–       I den här texten använder jag ordet kunskaper eftersom det blir enklare så. Med det menar jag ämnesspecifika kunskaper. Alltså fakta, men också förståelse, förtrogenhet och färdigheter.

 

Övergångsregler – ett misslyckande för ämneslärarna!

Igår gick Jan Björklund och våra kära fackförbund ut och var väldigt nöjda med överenskommelse där lärare som inte är behöriga i ett ämne skall kunna få sin erfarenhet som obehörig lärare validerad och få ”behörighet”.

Lärarlegitimationsreformen har höga ambitioner som aldrig kommer uppnås. Läraryrket kommer inte få högre status för att lärarna får ett papper, det kan vi glömma. Däremot fanns det faktiskt en möjlighet att reformen hade kunnat förbättra skolans kvalitet.

Ett av de problem vi har i skola är att väldigt många lärare undervisar i ämnen som de inte är behöriga i, dvs. de har för lite ämneskunskaper. Det har under många år inte varit så ”viktigt”. Legitimationsreformen var ett steg på vägen att peka på ämneskunskaper igen, värdera upp vikten av ämneskunskaper.

Dessa övergångsregler som nu införs, innebär i praktiken att alla dessa lärare som  arbetar i ämnen de saknar utbildning för helt plötsligt blir behöriga. De kommer kunna fortsätta att jobba i klassrum de inte är utbildade för, kommer kunna fortsätta att möta elever i ämnet.

Jag har ingen statistik men jag känner många lärare, de ämnen vi lärare framförallt undervisar i utan utbildning är SO-ämnen, NO-ämnen och moderna språk.

  • Hur påverkas elevernas kunskaper om demokratin när de undervisats av en obehörig samhällskunskapslärare?
  • Kommer fler människor vilja satsa för att bli ingenjörer när de inte haft en fysiklärare med tillräckliga kunskaper?
  • Språkkunskaper lyfts ju alltid fram som väldigt viktiga, visar vi det med den obehörige spanskläraren?

Varför kära fackförbund?
Kan ni förklara varför ni är med och urvattnar en reform som hade kunnat förbättra för era medlemmar?

Jag har alltid varit positiv till legitimationen. Inte för att jag trodde på de tomma löftena om ökad status, utan mest för att jag såg en chans för oss lärare att kunna få upp våra löner och förbättra våra arbetsvillkor.

Ökade krav på behörighet innebär att möjliga kandidater på varje plats på en skola blir mindre. Den legitimerade läraren med ämneskunskaper finns det inte lika många av som behöriga lärare med erfarenhet att jobba som obehörig i något eller några ämnen. Färre sökanden per plats betyder större möjligheter att få upp våra löner. Jag har ju själv blivit rekommenderad att byta skola för att få upp min lön av fackliga företrädare, nu har ni bromsat den utvecklingen och i praktiken förhindrat denna positiva effekt att ta fart under det närmsta decenniet minst.

Kommer detta beslut uppmuntra ungdomar att söka lärarutbildningen?
Jag känner mig extremt lurad. Jag satsade många år i skolan för att bli behörig lärare. Jag har satt ner foten och vägrat att undervisa i svenska eftersom jag inte är behörig i ämnet. Hade jag gjort som mina förra chef ville och kvackat i svenska så hade jag idag varit behörig i ämnet enligt dessa ”övergångsregler”. Skulle jag gjort det? Jag hade ju vunnit på det personligen även om jag antagligen hade varit en rätt dålig svensklärare!

Hur motiverar vi ungdomar att gå och utbilda sig på långa utbildningsprogram till att bli lärare när det visar sig att det egentligen inte behövs? Jag ångrar mig idag. Jag ångrar att jag valde läraryrket och jag ångrar att jag inte bara fortsatte med den där klassen i svenska. Hade jag inte bråkat med min chef om det så hade jag säkert fortsatt haft svenska många år till. Jag hade varit behörig idag. Utan att behöva lägga pengar och tid på universitetet för att läsa in ämnet.

Ni vet, det är rätt många som lagt egna pengar och mycket tid på att fortbilda sig för att bli behöriga i fler ämnen. Kan ni ta ett snack med regeringen om vilken kompensation de skall få för dessa utlägg. De hade ju kunnat jobba med full lön istället!

Revidering
Den här texten skrevs ur mitt ämneslärarperspektiv. Jag mycket riktigt fått påpekanden om att det egentligen bara gäller för ämneslärarna och därför ändrar jag postens titel till Övergångsregler – ett misslyckande för ämneslärarna!

Tack Karin Brånebäck @braneback för påpekandet och för diskussionen.

Padlet – Tips om en bra sak!

Ibland stöter man på idéer som nätet som är väldigt väldigt bra.

Igår stötte jag på Padlet,  och hjärnan satte igång – Vad kan man använda det här till? Hur kan man utnyttja en yta där det är så lätt att samla information? Hur kan man utnyttja en yta där man hel fritt kan styra information och innehåll med några klick?

Jag kom på två idéer som jag satte ihop på bara några ögonblick – det är snabbt och det är enkelt.

Brainstorm
En yta där vem som helst kan skriva sina korta funderingar och komma med förslag.
Jag gjorde en för att samla berättelser om vad lärare är nöjda med under den senaste veckan – Gör du det också!

Uppgift till elever 
Det är enkelt att samla information, länkar, bilder och annat som elever kan behöva för att genomföra en uppgift. Jag gjorde en kortare uppgift om nyhetsvärdering som ni kan se här.

 

GRUNDskola

Jag jobbar med elever som är mellan 12 och 16 år gamla. De går på högstadiet, år 7 – 9, de sista åren på grundskolan. Grundskola är ett sammansatt ord, det består av två delar – den ena delen är skola, dvs plats för utbildning eller möjligtvis plats för övning ungefär. Från början betydde skola fritid, dvs. tid fri från arbete, i antikens Grekland.

Det andra ordet är det intressanta och ordet som glöms bort, det är ordet grund. Vad betyder det? Varför finns det där. Grundskolans idé är att grundskolan skall vara en enhetsskola, där alla barn i Sverige ges samma möjligheter för vidare studier. Ordet grund betyder alltså grund att stå på, grund som vi skall fortsätta bygga på.

Vilken är grunden?
Problemet för oss som jobbar i grundskolan idag är att det är inte längre självklart vilken grunden är? För vad behöver alla elever i Sverige lära sig under sina 9 år i grundskolan för att de sedan skall kunna gå vidare i livet och välja sin väg?

Vi lever i en värld som förändras så fort att vi hr blivit medvetna om att samhället kommer se annorlunda ut i framtiden. Med framtiden menar jag inte någon avlägsen plats i tiden som vi inte har någon aning om, utan slutet av nästa mandatperiod.

Är det som mina elever lär sig av mig idag egentligen det de skulle behövt om 5 år?
Det är så nära, därför letar vi efter vad det är. Vad är det som dagens unga behöver – bokstavligt talat – imorgon?

Skall vi försöka parera framtiden?
Eftersom vi inte vet, ska vi då försöka anpassa oss efter en framtid som vi inte vet hur den kommer se ut? Ja det är klart vi ska.

Det vi kanske vet om framtiden är att den inte kommer se ut som den gör nu, och andra kunskaper kommer efterfrågas än vad som görs nu.

  1. Försök skapa en så vid grund för grundskolan som möjligt där alla ungdomar skall få nosa lite på allt.
  2. Försök skapa en grundskola som fokuserar på en gemensam grund som handlar om att lära att lära för att sedan lättare kunna plocka upp det som vi behöver när vi vet vad det är.

Det finns egentligen inga andra alternativ, vi kan inte gör lite av allt samtidigt som vi jobbar med en djup inriktning på att lära. Vi kan inte blanda. Antingen är det massor ytliga kunskaper eller så är det djupare, mer fokuserat, för att sedan kunna lära om.

Dags att välja!
Jag vet vad jag vill, jag vill se en grundskola som ge möjligheter för anpassningsbara ungdomar. En skola som gör att vi kan möta framtiden som den kommer. En grund kan inte ligga löst ovanpå marken, den måste ha djup för att kunna stå stabilt och hålla för att byggas på.

Kreativitet, motivation och digitala verktyg

Fyllde i en utvärdering gällande Stenungsunds satsning på 1 -1 här om dagen. Det var en vanlig utvärdering, frågor som skulle värderas i fyra steg och så fanns det en ruta där jag kort skulle kommentera min värdering. Det råkade bli en halv roman per fråga så jag tänkte att det kanske vore bra att göra en blogg post om det hela.

Nu blev det en väldigt lång text som baseras på de utvärderingsfrågor som handlade om motivation och kreativitet, så jag postar den nu. Det kommer fler utvärderingsposter om 1–1 så småningom när jag hinner skriva dem.

Kreativitet och motivation
Jag brottas med ett stort problem i mina klassrum, en sak som jag känner att jag har svårt att göra något åt. Jag försöker, vänder och vrider på alla sätt, men att motivera de omotiverade det har jag väldigt svårt med. Jag har diskuterat detta under lång tid, och det finns många inlägg här på bloggen som handlar om motivation och då framförallt killar och motivation.

Vi diskuterar ofta skillnaden mellan könen i skolan och det faktum att skolan verkar vara skapad för våra tjejer, medan killarna inte alls har samma möjlighet att lyckas i våra klassrum. Det finns en skillnad mellan könen och efter mycket slit med många olika grupper och många olika personer så ser jag att den stora orsaken är motivation. Generellt så har pojkar inte samma driv som flickor har.

Vad det beror på? Mognad? Förväntningar från lärare, föräldrar och vuxenvärlden? Det sociala spelet i gruppen / förväntningar från kompisar?
Antagligen en kombination av detta, där förväntningar är det viktigaste – hur förväntas jag som elev vara, och vilken är min roll?

Motivation är en inre känsla, vi kan inte stoppa in motivation i en person utifrån. Det vi kan göra är att skapa en motiverande miljö, skapa uppgifter som är motiverande i sig och inte bara för att det står i läroplanen.

Vad är en motiverande uppgift? Vilken uppgift motiverar de omotiverade?
När jag planerar uppgifter numer så har jag gjort ett tillägg till de didaktiska frågorna. Förutom Vad? Hur? och Varför? så finns där också frågan – Vilket är ramverket? (Vilken motiverande stödstruktur skall finnas med?)

Ramverket finns ju alltid i uppgiften, för mig är det nya att ramverket blir det viktigaste eftersom det blir viktigare och viktigare att skapa en miljö som gör att eleverna känner motivation.

De effektivaste ramverken för att skapa motivation hos de omotiverade är i min mening de kreativa uppgifterna. Uppgifter som innehåller en någon typ av skapande, uppgifterna där jag gör det klart att presentationen är viktig.

Digitaliserad skola (1 – 1)
I en digitaliserad skola med datorer på borden så är skapandet så mycket lättare. Slutresultatet blir så väldigt bra och eleverna är ofta väldigt nöjda med det de lyckats presentera. Det är en av de viktigaste sakerna att ha med sig när man gör en 1 – 1 satsning att vara noga med att vid val av verktyg och de program som köps in ge så stora möjligheter till kreativa uppgifter. Att kunna skapa med digitala verktyg ger alla möjligheten att kunna presentera innehållet på ett tilltalande sätt. Lägg till det enkel möjlighet att jobba med film, inspelat ljud och andra typer av uttryck så ger det väldigt mycket.

Generaliserar jag så har också killarna mer nytta av de digitala kanalerna gör att kunna skapa tilltalande presentationer.  Killar har generellt sett svårare att skriva snyggt, svårare att skapa sådant som de känner sig nöjda med.

De digitala kanalerna ger också betydligt större möjlighet att dela med sig av sitt material till omvärlden. Produktionen i klassrummen behöver inte hamna på väggen, eller ännu värre i lärarens skrivbordslåda. Vilken motivation för att vilja skapa har du då, när ingen annan än din lärare kommer se det. Är du ens säker på att läraren tittar mer än kort på det.

Vad finns det för nackdelar med att jobba digitalt med kreativa uppgifter?
Nu är jag digital själv, jag har väldigt svårt att vara analog, min handstil har exempelvis alltid varit förhållandevis oläslig och de sista åren när jag i stort sett aldrig är analog så har den blivit ännu sämre. För mig är det faktiskt ett problem, jag behöver då och då skriva med papper och penna som också någon annan skall se. Det är blanketter som skall fyllas i och meddelanden till kollegor och andra som skall skrivas på små lappar. Kommer det behovet att finnas i framtiden? Ja jag tror det, antagligen inte blanketter får sådant digitaliseras i allt snabbare takt, men den lilla lappen.

Meddelandet till de som är dig nära – jag tror att de kommer finnas kvar.

När skall vi satsa på samhällskunskapen?

Så fort det görs ett utspel om en satsning på skolan så skall det satsas på språk eller matte och NO. Det är de kunskaperna som Sveriges barn behöver i en framtida värld som det heter så fint. Min reaktion på dessa utspel brukar bli ett lakoniskt skämt.

”Undrar när det kommer en samhällskunskapssatsning?”

Det är ett skämt med ett visst allvar, och det är dit jag vill komma idag.

Moderaterna pekar i sitt omdiskuterade utspel här om dagen ut just svenska, matte och språk som de viktigaste ämnen som det skulle satsas på med fler timmar. Gott så, jag håller med dessa tre ämnen är grunden för elevernas kunskapsinhämtning. Problemet med den här typen av uttalade satsningar på enskilda skolämnen är att de andra ämnena på automatik inte blir lika viktiga.

Det finns en tro att bara Lisa och Kalle kan läsa och räkna så kommer de lösa det där andra också. Jag är inte så säker på det.

Var är helheten?
När skolfolk pratar skolutveckling så vill vi ofta sammanföra ämnena, det står också väldigt tydligt i vår läroplan att vi skall sträva efter ämnesövergripande arbetssätt. Hur skall vi kunna göra det när vi om och om igen talar om att det är vissa färdigheter som är viktigare än andra?

Var är skolsatsningarna? Var är kunskapssatsningarna? Var är satsningarna på samhällsvetenskap?

Jag tror att om vi skall lyckas med en satsning på skolan så måste det vara hela skolan vi satsar på – inte vissa ämnen.

Varför just samhällskunskap?
Jo för att i mitt tycke är samhällskunskapen ett ämne på undantag – ett ämne som i praktiken har ett gigantiskt ansvar. Nämligen demokratiansvaret. Det är inte allt för länge sedan som rapporter om att dagens unga inte tror på demokratin och att de mycket väl kan tänka sig andra mer totalitära styrelseformer.

Så när skall vi satsa på Samhällskunskapen?

%d bloggare gillar detta: